Livet ska inte vara enkelt...eller?

Under mina 2 års arbetserfarenhet efter gymnasielivet så har jag verkligen vuxit, både som undersköterska men också som människa. Jag har lärt mig att vart jag än kommer, så finns det alltid någon människa som vill styra andra till 110%. Som absolut inte låter någon annan ta ett beslut utan att denne person ska vara helt informerad och helst ska stoppa det för att sen ge samma förslag och ta åt sig äran. Det kommer alltid finnas den där människan som mer eller mindre försöker sätta sig på en och försöka kväva en så mycket som möjligt på sin arbetsplats för att visa vem det är som bestämmer. Jag har på 2 av 3 arbetsplatser känt mig bokstavligt talat mobbad. På första stället var det på ett äldreboende. Jag som timvik hade ingen som helst talan varken hos de fastanställda eller hos chefen. Och jag var inte den enda timanställda som kände så. När jag sedan konfronterade chefen med detta fick jag till svar att "jag som timvikarie vet inte lika mycket om detta ställe som de fastanställda". Men nog fan vet jag vad mobbning är när det är mitt framför ansiktet på mig. Nej ingen har sagt att livet ska vara enkelt. Men vem har sagt hur svårt ett kapitel ska vara och hur man ska ta sig vidare? Ingen vet och ingen har svaret. Det är något man själv måste utforska. Glöm inte bort att vi alla är unika, på vårt egna lilla konstiga sätt. Over 'N' Out!

Tankar som snurrar

Så många tankar i huvudet på mig just nu. Snart 1 år sen älskade fina farfar försvann och lämnade ett stort hål i mitt hjärta. Hur det blir med mitt jobb vet jag ej, eftersom tjejen jag går för inte hör av sig till chefen, har iaf lämnat ut mitt cv till min chef som han ska skicka vidare till kollegor osv. för övrigt, party ikväll. Naglarna fixade, nyduschad och ska snart åka iväg till bästa vännen en stund. Behövs verkligen <3