En sann vänskap som slutade med ett farväl utan att få säga hejdå!

Det är snart 5 1/2 år sen du försvann älskade vän. 

Jag hör fortfarande ditt skratt, jag känner fortfarande din beröring och jag ser fortfarande ditt ansikte. 

Detta är för dig Jonathan, du var min bästa vän, du var min bror!

Hur är det att leva i en värld där man känner att man inte hör hemma? Hur är det att gå i en skola där ingen märker att man är där? Hur är det att vara i ett förhållande där man inte blir respekterad, varken kroppsligt eller själsligt? För många är mobbning en vardag och för en del är det bara en påhittad sak. En dag kommer jag våga berätta för hela allmänheten vad som hände när jag var yngre men jag är inte riktigt redo för att berätta för min familj ännu, det har gått så många år men ärren finns kvar där och jag är inte redo för alla frågor om varför jag inte berättade osv. 

Under åren mellan 14-17 hade jag en bästa vän, Jonathan. Herregud vilken människa. Hans personlighet var varm, mysig och han brydde sig om alla. Det fanns inte ett enda själviskt ben i hans kropp och han ville alla väl. Han var den som bjöd på sig själv, både för skratt men också när man var ledsen. Han var den som stod upp för allt han gått igenom i sitt liv och han visade att man kan ta sig igenom allt. Men, tack vare sin barndom hade han demoner som torterade honom varje dag. Demoner i form av sin fars röst som sa att han var värdelös, att han inte dög och att ingen skulle vilja ha honom.

Jag visste att under dessa 3 år som vi var absolut bästa vänner så hade han känslor för mig. Ung och dum så tänkte jag inte på detta och förstod inte vilken fantastisk kille jag kunde ha fått, istället tog jag hans idiot till kusin (inte för att prata skit om hans kusin nu men). Men som ung tänker man sig ofta inte för och det kunde ha slutat i katastrof, men som vanligt fanns Jonathan där och räddade mig. Han var en sådan vän som alltid visste vad man gjorde, han visste vad jag tänkte och varje minspel jag hade visste han vad det betydde. Jag har aldrig haft en vänskap som denna och det finns mycket jag ångrar i mitt liv men jag ångrar inte det jag hade med Jonathan. 

4 maj 2009 bestämde sin min allra bästa vän att han inte ville leva mer. Hans demoner hade tagit över hans själ och hans tankar och han orkade inte mer. Jag minns att jag satt på en lektion och hade en så konstig känsla att jag borde ha ringt honom, men jag hann inte innan lektionen började. Så som vanligt tänkte jag att jag ringer efter lektionens slut. 

Min mobil började vibrera och jag såg att det var vår gemensamma vän Anten som ringde. Men eftersom jag satt på lektion var jag tvungen att klicka. Han fortsatte ringa och jag fortsatte klicka tills jag fick ett sms; "Sluta klicka mig för fan det handlar om Jonte" och med vana fingrar svarade jag att jag ringer om en stund, att jag satt på lektion. Svaret jag fick efter var inget jag någonsin i hela mitt liv vill vara med om igen. Jag fick en bild där jag såg Jonathans ben hänga och luften gick ur mig. Jag visste att han hade mått dåligt ett bra tag, han hade nämnt ordet självmord ett par gånger och han hade till och med gått till sjukvården och förklarat sin situation, nämnt allt som hänt i hans liv men fick kalla handen tillbaka. Kommentaren om att "han borde växa upp och sluta med tonårsfasoner" fick honom att inte orka mer. Utan ett ord sprang jag ut ur klassrummet och låste in mig på toaletten och öppnade inte för någon förutom Hoda. Jag bara grät, tårarna tog inte slut och resterande dag var jag helt stum, jag hade ingenting att säga.

I flera dagar efteråt gick jag runt i en slags dvala och sömnen svek mig gång på gång, små stunder av sömn fick jag men ingen lång regelbunden natt av sömn. Detta tog hårt på mig psykiskt och skolan blev ett helvete att överleva. Det fanns stunder jag ville följa Jonathans fotsteg och många gånger kunde jag drömma om dagen jag skulle dö. 

För saken var att jag ville inte vakna upp till en värld utan Jonathan. Jag ville inte leva i en värld där jag inte längre fick höra hans skratt, där jag inte längre kunde känna hans armar om mig, hans sätt att prata. Fanns inte Jonathan i denna världen då ville jag inte heller leva i den. 

Hur skulle jag ta mig vidare? Tårarna tog aldrig slut och livet saknade mening. När jag som minst orkade träffade jag Mattias. Som en gåva från ovan och en gåva från Jonathan träffade jag mitt livs kärlek som fick mig att överleva.

Tack Jonathan för alla år av skratt, för alla fina samtal vi hade en gång i tiden.

Jag hör dig fortfarande de dagar där allt känns jobbigt. Jag hör dig säga att jag överlevt så mycket annat, jag kan överleva allt. 

Jag har gått igenom mycket i mitt liv, men den dagen du dog, den dagen gick jag nästan under. Din bortgång och att vänja mig mer och mer för varje dag att leva utan dig höll på att få mig att stryka med. Jag har växt så otroligt mycket och jag har lärt mig så mycket tack vare dig även efter din bortgång. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt ansikte ständigt och jag känner din närvaro. Till och med efter din bortgång finns du där och stöttar!

Tack älskade vän och bror för allt du gjort, jag glömmer dig aldrig. 

Din allra käraste Lina.

Det går sakta men säkert neråt!

Idag spräckte jag 15kilos bubblan för min viktnedgång. Ordet stolt har nog ingen riktig innebörd för hur jag känner och idag känner jag bokstavligen att INGEN kan sätta sig på mig och att inget kan tynga ner mig. Det har gått mindre än 2 månader och det har egentligen gått fort även om jag själv inte tycker att tiden går särskilt snabbt. För första gången under dessa 2 månader kunde jag faktiskt inse hur mycket jag gått ner. Igår när jag, Linda och Frida var ute och shoppade lite så tänkte jag prova på mig en jacka som jag förra året bara kunde drömma om. Förra året, på sådana jackor som jag köpte igår hade jag storlek 46. Den jag köpte var i en 42:a och satt inte ens riktigt tajt. Perfekt till höst och vinter när man behöver en tröja under. Så dagens invägning gjorde mig gott!

Detta inlägget är främst till alla människor som vill göra ta steget till ett hälsosammare liv men kanske inte riktigt tror på sig själva eller vet inte vart de ska börja.
Jag har i många år kämpat med min vikt och det är INGET som är ENKELT!
Hade det varit enkelt så hade just ALLA gjort det. Det är meningen att det ska vara svårt. Man ska svettas som en idiot på gympassen och det ska vara lite jobbigt att behöva ge upp vissa saker. Men för att bli just "hälsosam" så kan du inte sitta varje jäkla dag och äta pizza eller hamburgare eller annat. Det gäller att göra bra val och tänka igenom varje måltid. "Hur kommer detta gynna mig och min målbild?" "Kommer jag närmare mitt mål om jag äter detta?" osv. Varje dag gäller det att göra kloka beslut som faktiskt spelar roll!

Ända sen jag gick i 1:an på lågstadiet har jag ständigt fått höra kommentarer om att jag inte såg ut som alla andra flickor (vilket jag på ett sätt inte heller ville, jag ville egentligen vara en pojke!) och det fanns alltid den kommentaren om att mina lår var större än alla andras. Gymnastiken i skolan var ett helsicke för jag blev alltid vald sist, även om jag egentligen alltid haft ett intresse för att spela sport och faktiskt varit ganska duktig på det. Jag hade aldrig någon riktig kompis i skolan fram till gymnasiet. Eller jag ska inte ljuga, jag hade väl "vänner" även om det inte var en enda av dem som egentligen kände mig på riktigt. Så uppväxten i skolan var otroligt jobbig och det blev inte bättre i gymnasiet dessvärre. Då hade jag ändå gått ner ca 13 kg under sommaren mellan 9:e klass till första klass på gymnasiet. Och där träffade jag min första riktiga vän. Men jag var fortfarande inte som alla andra. Jag skämdes inte för att komma till skolan med ett par mysbyxor och en gosig tröja, men gud förbjude, då såg jag inte ut som alla andra. Ständiga kommentarer om att man var tjockisen fanns och de kommentarerna sårade. Men med min bästa vän vid min sida så brydde jag mig inte lika mycket.

När jag träffade min dåvarande pojkvän, Martin så började jag gå upp i vikt igen. Det var då jag insåg att godis fortfarande var gott och eftersom han åt, så åt jag. Nu skyller jag verkligen inte på honom för min viktnedgång, det var JAG som faktiskt tuggade i mig skiten och struntade i att motionera. Men det var då det började och när vi gick skilda vägar så hade jag gått upp 15 kg. Alltså 2 kg mer än det jag hade gått ner tidigare. Självkänslan var otroligt kass och jag kände att det var dags igen. Jag började motionera och åt bara otroligt lite godis på helgerna och fick detta att fungera. De där 15 kg som jag gått upp hade jag på ca 3 månader gått ner igen. Självkänslan var på topp och för en gång skull kände jag mig faktiskt snygg. (Tonåring som man var så skulle man ju ändå se ut på ett visst sätt) Och jag kan även påpeka att jag hade en underbar familj som stöttade mig helt och hållet under min viktnedgång och hjälpte så gott de kunde. 
Sen träffade jag min nuvarande fästman, Mattias. Och precis som förut så var det gott med godis och ja, maten blev en mindre prioritet. Återigen så ska jag påpeka att det var jag som faktiskt åt det och att jag inte skyller ifrån mig ;) Men oftast blir lätt så när man träffar någon ny att det är mysigt att äta lite godis till filmen och innan man vet ordet av det så var den där 200gram med mjölkchoklad slut och man sitter där och tänker " Vad fan hände där? " 

Men nu har vi hållit ihop i 5 år och sakta men säkert har vikten faktiskt ökat till en siffra jag blev trött på. Och för första gången har jag som sagt hittat något som faktiskt fungerat. Att ha noll-tolerans är det som fungerar för mig, även om jag faktiskt fuskat 1 eller 2 gånger så har det ändå fungerat. Jag äter mina måltider och mellanmål och det ger resultat. 

Jag hade verkligen inte klarat av detta om jag inte haft så otroliga vänner som peppar mig varje dag och är brutalt ärliga mot mig. Jag hade verkligen inte klarat av det utan min bästa vän Hoda. Denna människa kan få mig att vilja skratta när jag gråter. Men framför allt så kan hon peppa mig, även de stunder jag vill spotta henne i ansiktet och be henne dra åt helvete (ska påpeka att dessa stunder är när jag springer på löpbandet) och att jag aldrig mer vill se henne. Hon bryr sig inte om alla svordomar som kommer ur min mun under tiden jag är på löpbandet, hon skrattar åt det för att sen få mig att springa ännu fortare. Tack snälla älskade du för allt du gör, du får mig att kämpa varje dag!

Jag hade heller inte klarat av detta utan min fina fästmans stöd. Han har verkligen inte ändrat sin kost för fem öre och det är jag glad över. Han äter som han brukar men han finns där, han stöttar och får mig att alltid kämpa. 

Min familj ska vi inte ens börja prata. Herregud alltså! Vilka kämpar vi har i min familj. Både jag, min bror och syster kör hårt och när det verkligen behövs stöttar vi varandra. Ända sen jag började med detta kostupplägg så har de ALDRIG ifrågasatt varför jag äter som jag gör, de accepterar det och de ger fina kommentarer när de vet att det behövs. Varje morgon är det den där otroligt tråkiga gröten, men när man får höra hur bra man är som faktiskt står fast vid gröten och inte äter frallorna som ligger framför gör en lite stolt och får en att orka. 

Detta blev ett långt inlägg insåg jag nu men vissa har frågat om jag alltid haft problem med vikten och hur jag haft det tidigare i livet angående det. Glöm inte kära vänner, att ni kan allt om ni bara vill. Har ni bara bestämt er så måste ni ta första steget. Många kommer ifrågasätta det du gör men bara kör på. Jag tror på er, alltid!

Hoppas ni får en fin och lugn fredagskväll, själv ska jag ta det lugnt, skriva på min novell jag håller på med och bara njuta av ledigheten. 
Ta hand om varandra! / c.schelin

Vänner - riktiga eller falska?

Idag är det en grå och lite smått regnig dag här i Jönköping. Dagen har än så länge funkat bra men arbetsdagen har ju inte börjat ännu så jag vågar inte säga för mycket. Många tankar angående vänner har kommit upp för mig och för mig är det ganska självklart när det gäller vänner. För mig är vänner som änglar, de syns inte alltid men de finns alltid där. Jag är en sådan person som inte ringer, jag gör inte det. Jag är ingen som spontant drar upp telefonen och tjötar. De enda personerna jag känner mig bekväm nog att prata med i telefon är min mamma och det är fästmannen. Men betyder det att jag är en sämre kompis än alla andra? Enligt min egna mening så är man en bra vän oavsett om man plockar upp luren och ringer, eller om man skickar ett sms eller bara skriver ett hjärta till en person på Facebook. Man behöver inte alltid ringa för att visa att man finns där för någon, för att visa att man är en stöttande pelare i deras liv. Men....alla har vi olika åsikter om det såklart. Jag lever helt enkelt efter 1 regel. Alla får 2 chanser, jag menar alla KAN göra fel. Och när jag säger att man kan göra fel så menar jag inte att man kan säga dumma saker eller så utan verkligen göra idiotiska saker. Som nr 1, snacka skit! Det är bland det fegaste och löjligaste som faktiskt finns. Om man inte har mod nog att säga något till en person i verkligheten så håll det då för i helvete för dig själv. Självklart kan man be om råd om hur man kan gå tillväga för att ta upp något man tycker är jobbigt med en annan person, men finns en gräns mellan rådfrågning och skitsnack. Vissa människor har väääldigt svårt att förstå sådant här. Vissa brer på som fan och tror seriöst inte att saker kommer fram oavsett. Det dumma man kan göra nr 2 är att göra illa eller snacka illa om någon jag älskar. Jag respekterar absolut att man kan ha olika åsikter om människorna i mitt liv MEN snacka eller gör dem illa och du ryker (där finns inte ens en chans till en andra chans). Det spelar ingen som helst roll om vi varit bästa vänner eller inte du ryker från min lista. Och som bästa vänner behöver man inte prata om precis ALLT som pågår i ens liv. Jag har inte behovet att ALLA mina vänner ska veta precis ALLT som pågår i mitt liv eller vad som har hänt i mitt liv. Jag har ingenting emot att mina vänner berättar om sitt liv och kan jag ge svar på frågor så gör jag det. Men jag tänker inte ständigt ta kontakt och fråga hur allt är när jag faktiskt ofta inte själv får frågan. Många vänner kan klaga på att man aldrig hör av sig men så fort man ställer tillbaka frågan ; "varför har du SJÄLV inte hört av dig? När frågade DU sist hur JAG mådde?" då får man bara det korta svaret "jag väntade och tänkte se om du skulle höra av dig eller inte..." Så min tumregel är att aldrig döma en vän för sina handlingar om du själv inte är mycket bättre. Det finns många saker som pågår i min skalle som inte ens mina närmsta vänner vet och ärligt talat så kan jag SJÄLV behöva lite tid för att ta itu med dessa saker utan att bli anklagad för att vara en dålig kompis. Jag har faktiskt lärt mig nu att man behöver inte vara perfekt, man behöver inte alltid plocka upp telefonen för att visa att man finns där. För man finns där oavsett. Och en sådan vän är en person i mitt liv som heter Jennie. Hon är en helt otrolig människa, hon har gått igenom så mycket i sitt liv och står upp med ryggen rakt. Det pågår så mycket i hennes liv och hon kämpar på med ALLT. En äkta vän som jag vet finns där även om vi inte plockar upp luren och "ringer" varandra så finns vi där. Det har gått ett tag sen vi umgåtts hon och jag, men det betyder inte att jag tar våran vänskap på mindre allvar än alla andras. Det har bara blivit så helt enkelt. Men jag vet att oavsett VAD som händer så finns hon där. Vi kan båda säga jävla dumma saker men det är oftast saker vi senare i livet kan skratta riktigt gott åt. Så tack fina Jennie för jag har fått äran att få kalla dig för en bästa vän, bonussyster! Detta får helt enkelt avsluta dagens inlägg, ha det fint där ute i den tidiga höstkylan! / c.schelin

Alla kan vi göra en förändring!

Som de flesta som känner mig vet så genomgår jag en resa för att förbättra min hälsa. Den större majoriteten hejar på mig, de stöttar och är ganska involverade i varenda jäkla gram jag krigar för att gå ner. Vilket jag blir superglad över. Sen finns det vissa andra, som påstår att enda skälet till min viktnedgång är för att jag vill "se ut som alla andra". Jag tänker inte ljuga, självklart blev jag väldigt trött på hur jag såg ut. När inga kläder sitter skönt eller inga kläder som ger min kropp några komplimanger. Vad gör man då? Jo, man GÖR NÅGOT ÅT DET! Istället för att stå och tycka synd om sig själv, så gör något åt det. Det är bara DU som kan göra jobbet och ingen annan. Det har blivit så himla mycket tjafs om att det är så sexigt med kurviga kvinnor osv, jag håller med. Till 100% håller jag med om att kurvor är vackert. Men det går en gräns från att vara kurvig, till att vara ohälsosamt överviktig. Och det var jag när jag började (och har en lång väg kvar). Men det främsta skälet till att jag ville gå ner i vikt var faktiskt för min astma och min ibs. Självklart är det 2 sjukdomar som INTE blir bättre när man har ett ex antal kilo i överflöd. Så nej, jag är inte helt nojig och bara vill bli spinkig, därför styrketränar jag. Det ökar metabolismen så otroligt mycket och det ger slanka fina muskler istället för fettet. Nu tror säkert de flesta att jag tycker att alla borde banta, men så är inte fallet. Jag tycker att alla är vackra på sitt sätt, överviktig eller underviktig eller normalviktig. Det är självkänslan hos en person som gör en vacker. Det är ens personlighet (jag vet, det låter kliché) ens sätt att vara omkring folk som gör en vacker. Det handlar om hur man är som person och ALLA ska själva få välja sitt yttre. En del kör på "emo-style", en del på "barbie-looken" och en del vill köra naturligt t.ex. Det är det som är det fina med världen och ens liv, man har sitt eget beslut! Men glöm för allt i världen inte bort att du är vacker och unik precis för den du är. Det finns ingen som du och det är en jävla tur det. Så varje morgon så ska DU ställa dig framför spegeln och intala dig själv dessa ord: "Jag är vacker precis som jag är. Jag KAN göra allt jag vill här i världen. Det finns INGEN som är som JAG! Jag är vacker, ödmjuk och helt enkelt BÄST!" Låter som en jättelöjlig övning och första gångerna jag gjorde detta kände jag mig så löjlig som pratade med min egna spegelbild, men efter tag börjar man tro på det man säger och man inser att det man säger är sant. Låt aldrig någon trycka ner dig för att du är du. Låt ingen få göra påhopp om din vikt, om din näsa eller ens din jävla stortå. Stå upp för dig själv och gör bara en förändring för DIN EGEN SKULL! Aldrig för någon annan. Det är dags för en förändring för oss ALLA! Och det handlar inte något yttre. Det handlar om det inre. Alla ska vi göra en god gärning varje dag. Spelar ingen roll hur stor eller liten den är, så länge det är en god gärning. Det kan handla om allt ifrån att skänka ett leende till en själ som kan behöva det. Det kan betyda mer än du tror att få ett leende när man kanske har nära och kära i sjukhus eller andra saker som tynger ner en. Det kan vara t.ex att ge dricks till någon som jobbar där du brukar köpa kaffe för han/hon alltid är sådär jädra trevlig på morgonen även om han/hon egentligen är svintrött och hatar sitt jobb. Det kan handla om att bara plocka upp telefonen och skicka ett sms till en god vän och säga "glöm aldrig bort vilken fin människa du är!" Alla kan vi göra skillnad för våra medmänniskor! Ta hand om er därute, det finns bara en av oss! / C.schelin

En kväll i skrivandets stund....

Idag är en sådan dag. En dag där man ifrågasätter allt i sitt liv och sina erfarenheter och allt som hänt i ens liv. Det är sådan dag då jag ifrågasätter om den verkligen existerar en "Gud" (nej jag har definitivt inte blivit kristen bara för jag nämner ordet och för att jag skriver att jag tvivlar) och hur denne "Gud" kan vara god? Med så jävla mycket skit som finns i världen, så mycket smärta och ondska som finns här i världen. Det kan vara jag som har fel och många säger ständigt; "Det som inte dödar dig gör dig starkare" och det har väl en mening med allt som händer? Men vad är meningen med att känna rädsla för framtiden? Vad är det för mening att gråta över någons död ca 5-6 år senare efter deras beslut om att ta sitt egna liv? Vad är meningen med att frukta att någon i ens liv ska besluta sig för att göra samma sak och man återigen står där, nedbruten och kämpar för att ens få luft? Året är långt ifrån över men jag har lärt så mycket detta året om mig själv och om andra. Jag har insett att allt jag faktiskt gått igenom i mitt ännu ganska unga liv verkligen förändrat mig, men det är främst detta året som den större förändringen skett. Jag har insett att jag är en överlevare och att jag är en jävla krigare. Låt oss ta som exempel att 5, ja ni läste 5 av mina vänner har tagit sina egna liv och att en annan vän till mig faktiskt blev knivskuren i ett bråk och dog av blodförlust. En av dessa 5 personer som tog sina liv var som en bror för mig, Jonathan. Jag pratade med honom om allt och han var som en extra storebror. Han var beskyddande och ville alltid mitt bästa. Jag visste ett tag att han mådde dåligt pga hans uppväxt med en pappa som både missbrukade alkohol men missbrukade även sin makt över sina 2 söner, varav en av dessa var Jonathan. Det var ärr som aldrig riktigt skulle läka helt och definitivt aldrig försvinna. Han bestämde sig för 5 år sen att han skulle ta sitt liv. Han orkade inte mer, vart han än vände sig så fanns han inre demoner där och förgörde honom. Jag tänker inte vara som alla andra och snacka om hur jävla självisk han var för det var hans beslut. Det fanns en anledning och jag skyller hellre på sjukvården som inte hjälpte honom när han sökte i ren desperation efter hjälp mot sina självmordstankar och de sa rätt ut att det bara tonårsfasoner. Att han helt enkelt skulle växa upp. Så för 5 år sen bestämde sig min bästa vän för att hänga sig varpå vår gemensamme vän Anten hittade honom i sin egna lägenhet. Jag fick aldrig chansen att säga hejdå till Jonathan, och om det finns något jag ångrar mest i hela mitt liv så är det att jag faktiskt inte ringde honom när magkänslan sa att något var fel. Det är ett beslut som jag ångrar och som jag får leva med för resten av mitt liv. Jag vet att jag inte kunde rädda Jonathan men känslan av att jag svek honom finns där. Bara ett samtal hade kanske kunnat göra skillnad för honom i den stunden, vetat att det finns någon som bryr sig även om det inte skulle vara tillräckligt att leva för. För snart 3 år sen dog min farfar, jag satt bredvid och såg på hur det sista andetaget lämnade hans kropp och han blev kall. Samtidigt som jag försökte greppa verkligheten om att min farfar, min största hjälte var död var jag tvungen att lugna ner min faster som satt bredvid och hela situationen kändes hysterisk innan min pappa kom. Först då kunde jag slappna av och låta det sjunka in att jag aldrig mer kommer att träffa min farfar i detta jordeliv. Jag höll ett tal på hans begravning, det var ett vackert tal om att han inte längre hade ont och att det ska ses om en lycklig dag för han lider inte mer. Släktingar som faktiskt inte haft minsta kontakt med oss kom fram och kramade mig och jag kände vilken jäkla dubbelmoral de har. Från att inte vilja ha kontakt med oss till att krama mig för att höll ett tal på min farfars begravning och tackade mig för de fina orden som skulle hjälpa dem genom sorgen? Som om jag stod där för deras skull? Ända sen jag var 14 år har jag gång på gång gått igenom känslan av förlust då det alltid är någon som mår så dåligt att de behöver ta sitt liv. Senast nu var för 2 månader sen ungefär, och innan det var det mitt ex som tog sitt liv. 1 månad innan. Det var en person jag hatade av varenda jävla del av min kropp och många gånger har jag svurit att han ska brinna i helvetet men jag skulle aldrig vilja se någon må så dåligt att de känner att den enda vägen ut är självmord. Återigen säger jag inte att det är själviskt, även om MÅNGA jag känner säger annorlunda. Men min fråga är då, om nu denne "gud" finns och den är så god, varför i helsicke ska vissa människor behöva förlora så många under en så kort period av sitt liv och varför dör helt oskyldiga människor varje dag för egentligen ingen som helst rimlig anledning? Varför får förövare och mördare osv leva när de tagit eller förstört andras liv? Vad har jag lärt mig om mig själv detta året? Jag vet att jag är en människa som vill att ALLA runt omkring mig ska må bra, även om jag själv mår skit. Jag beter mig som om jag är alla andras jävla terapeut och gud förbjude om jag inte hör av mig direkt om något händer i en annan människas liv. Det känns ibland som om mina egna vänner inte kan förstå att jag har själv demoner att ta itu med, det är demoner som även jag, som många andra, måste slåss mot varenda dag. Det finns saker som hänt i mitt liv (som jag inte tar upp här och nu) som jag måste leva med för resten av mitt liv, minnen jag aldrig blir av med som jag än idag försöker leva med. Men när vännerna säger att jag t.ex är jobbig som "bara tjatar" om min t.ex. viktnedgång så förstår dem inte att detta är något så positivt för mig för JAG gör detta för MIG själv. Många säger att det kallas för avundsjuka men när man får höra från sina egna vänner hur jobbigt det är när man skriver på fejjan att vågen visade på minus eller att man är gymmet osv, så dödar det ens självkänsla för man vill ju inte vara ett jobbigt moment för sina vänner. Denna sommaren har fått så många nya vänner tack vare jobbet som verkligen lärt mig att lyssna på min egna röst och inte andras. Att JAG kommer före alla andra för mig och att min hälsa är viktigare än någon annans. 2 av dessa fina vänner jag fått via arbetet heter Martin och Simon. Dem hjälper mig dagligen med min kamp mot min övervikt och peppar mig så det heter duga. De hjälper mig att inte ge vika för andras problem hela tiden utan att fokusera på mig själv. De vet det mesta om mitt förflutna och de hjälper mig att försöka glömma (även om det är omöjligt) men de försöker. Och det är såna vänner jag behöver i mitt liv. Det finns 2 andra vänner som jag har känt länge men inte förrän nu egentligen verkligen lärt känna. Linda och Frida 2 som jag gått i skolan med och det är nu som vi alla börjat umgås och lära känna varandra för vilka vi är. Dessa 2 personer vet också delvis om mina inre demoner som jag än idag kämpar mot. Jag har många fina vänner i mitt liv och jag önskar jag hade tid och energi att skriva om dem alla men det finns en vän till jag måste dela med mig av. Det är en kvinna som jag lärt mig så mycket av. Hon är lika gammal som mig men hon är en förebild och hon hjälper mig varje dag, varje minut och varje sekund. Det finns inte ett enda själviskt ben i hennes kropp och hon finns alltid där när jag faller och hjälper mig upp igen, steg för steg.Min älskade bonussyster Hoda, vad vore jag utan henne! Den enda människa som vet precis ALLT om mitt förflutna och hon står vid min sida varje dag. Jag har många som betyder otroligt mycket men ingen kommer i närheten av henne. Det spelar ingen roll vad jag än försöker uppnå med mitt liv så stöttar hon mig och hjälper mig nå mina mål. Spelar ingen roll om det handlar om kost eller träning eller boken jag försöker skriva så är hon där och stöttar! Tack min ängel, mitt hjärta för all lycka du och Adam skänker mig. Jag älskar er så otroligt mycket! Jag har lärt mig bara i år att ta hand om mig själv före alla andra. Jag kan göra mycket men jag kan inte trolla. Jag kan inte ta bort andra smärta, jag kan finnas där men det måste också vara på mina egna villkor. Något jag måste lära mig att förklara för mina vänner, men jag vet att dem som är riktiga vänner kommer förstå. De andra kan fara och flyga! Tigern som kommer pryda min arm kommer representera mig och mitt liv. Att man aldrig ska ge upp, man kan nå sina mål! Man kan överleva allt, det är något mina 5 vänner bevisat för och även min farfar. Han har hjälpt mig att gå vidare från det mesta. Tack älskade vänner för att ni finns och står ut med mig. Vi tar en dag i taget och vi börjar idag. Over 'N' Out! / c.schelin