Tragiskt, men så magiskt!

Fick idag reda på nyheter som jag på ett sätt blev lite...glad är väl fel ord men lättad. Ledsen men ändå riktigt lättad. Hemma hos mina föräldrar har vi en 14 årig gammal golden retriever. Han heter Dacke och vi har haft honom ända sen han var 8 veckor gammal. En kelgris har han varit hela livet och nu under senare år är han kanske inte lika kelig men han är väldigt inpå en och vill visa uppmärksamhet och tacksamhet.

Denna hunden, är halv lillebror till vår avlidna hund Bamse, som vi tog bort 26 oktober 2007, alltså 3,5 år sen. Samtidigt som jag vill gråta och tala om för mig själv att nej, Dacke SKA leva för alltid, han ska bara göra det. Han får inte försvinna och så vidare, så känner jag också att det snart är hans tur.

Skälet till att jag är lättad är för att, jag har länge försökt få min mamma och min storasyster, vilka jag respekterar oerhört mycket och dom står mig nära i hjärtat, att det kommer bli jobbigare att vänta tills vår älskade gyllenbruna hund ligger på marken och är knappt kontaktbar men andas små små andetag osv. än att förbereda sig redan nu för att ge en spruta och låta honom sakta men säkert somna in! Att vänta på att han somnar in av sig själv, blir så plötsligt. Han kanske till och med lider den sista stunden osv.

Men hos veterinären, är allt så lugnt. Allt som ska ske, sker utan smärta! Jag borde vara som vilken djurägare som helst och säga saker som att jag aldrig kommer sätta sprutan i min hund, han ska leva så länge han kan och ska dö naturligt!"

Men djurets värdighet då? Låt honom sakta somna in i sina sista dagar av ära. Låt honom sakta somna in med sin värdighet i kroppen, istället för att låta honom lida och kämpa och pinas till sin död.
Självklart blir jag ledsen av att veta, att snart är det hans tur att få komma till sin bror igen, springa på de gröna ängarna, tugga på alla ben som finns! Att bli ung igen, för det är så jag fick det förklarat för mig hur himlen var för hundar och andra djur. Dom blir unga igen och aldrig får dom ont. Det finns inget ont som kan hindra dom från att leva livet och se ner från himlens små kuddar till moln, se ner på sina ägare som alltid älskade dom, varje minut och varje sekund tills dom gick bort.

Tårarna rinner redan nu, av bara tanken av att han snart kommer att gå bort. Men det är allt för det bättre för honom. Vår älskade Dacke, minnerna skall vi alltid behålla. Vi älskar dig, ta med dig dessa ord till "hundhimlen" och när du träffar Bamse igen, tala om för honom, hur stor saknaden för honom är, och hur stor saknaden för er BÅDA kommer att bli. Vi älskar er båda två, allihopa!

Bamse och Dacke, ni vackra varelser, ta hand om varandra! <3