Reaktionsråd tack?!?!

Älskade vän, Älskade Hoda!

Idag har du varit borta i 3 månader och 13 dagar, och du säger att du troligen inte kommer hem innan jul...

Allting började när jag för 4 år sen började 1:a året på gymnasiet. Jag blev något mobbad av klassen men mötte då den bästa vän jag nånsin mött och den bästa vän jag någonsin kommer ha, oavsett vad så släpper jag inte taget om dig.

Du fanns där, jag kunde prata om allt med dig, jag kunde anförtro dig de hemligheter jag inte kunnat berätta för någon innan. Jag har ALDRIG skrattat så mycket som jag gjort när jag varit med dig. Varje dag för mig är en kamp utan dig, att inte veta när du kommer hem. Vad som händer hos dig eller hur du egentligen mår.

Det är ingenting emot vad du måste gå igenom. Jag är rädd varje dag att få nyheten om min vän som blev tvingad att gifta sig med någon som hon inte borde vara med. Vad för monster till föräldrar gör något sådant? Hur kan man vara så JÄVLA känslokall att man tvingar sin egna dotter, sitt egna kött och blod till olyckligt äktenskap?! Hur jävla dum i huvudet får man bli?

Som tur är, så är du stark. Som jag Skrev innan så är det en kamp för mig också. Den jag kunnat anförtro mig ALLT går inte att nå lika lätt. Vissa dagar känns det som om du vore död...och ibland får jag känslan av att du inte längre orkar kämpa. Men kämpa älskade vän, kämpa för den respekt och för det liv du förtjänar. Jag skall hjälpa dig så gott jag kan! Jag lovar, jag önskar jag kunde flyga ner till dig och kidnappa dig hem till mig och Mattias men det går inte! Jag önskar att jag kunde, men älskade du jag kan inte!

Livet SUGER utan dig älskade vän. Kämpa, KÄMPA! För allt du vill och för allt du kan! Inget kan förklara lyckan jag känner när jag har ett meddelande från dig. Ett meddelande som visar att du lever. Jag älskar dig vännen. Kämpa för dig, för oss och för din egna framtid! Du kommer lyckas! Styrkekramar är skickade i miljoner till dig. Vi fixar detta!

<3