Igår kväll firade vi "thanksgiving" även om det inte riktigt vart mycket firande, mest god mat och trevligt umgänge, då vi ständigt på något sätt kom in på samtal om farfar. Pappa skulle självklart berätta för min systers fästmans pappa hur farfar dog och hur det var osv. Jag bröt ihop totalt. Jag saknade dig så otroligt då och bara synen av att du låg där, helt vit och kall. Att du inte längre fanns där. Att du inte klarade kampen gör så ont i mig.
Saknaden och smärtan försvinner ibland. Precis när det gör som ondast, så försvinner den helt. Är det du farfar som är där och hjälper mig? För att du vet hur ont det gör?
I fredags var vi på din begravning. Jag läste mitt brev för dig, hörde du det? Jag gjorde det för dig farfar. Men inte ens att få säga hejdå till dig gjorde saken bättre, du är lika saknad ändå! Ljusen brinner här hemma för dig. Alltid <3
Jag önskar bara att jag visste om du har det bra, jag önskar du kunde visa att du var här. Bara något lätt som gör mig säker att du är här!
Saknar dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar