När ingen annan hör....

När jag är helt själv kommer du fram. Du ropar på mig utan att egentligen säga något meningsfullt.
När ingen annan hör, hör jag dig ropa.
När ingen annan är omkring mig, gör du dig sedd.

             --------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag både längtar och inte längtar till den 17:e Januari, då jag ska på möte med min chef. Då jag ska få reda på om jag får fortsätta eller inte. Mina arbetskamrater är alla nöjda med mig, säger dom! Men tack vare f*ttiga (ursäkta ordvalet) Kärrhöken på Råslätt så vågar jag ibland inte lita på dom! Dom på Råslätt sa exakt samma sak, jag frågade ständigt om jag måste bli bättre på något och dom sa helt enkelt att dom lätt skulle vilja ha mig som fastanställd! Men, dom sa en helt annan sak till min chef. Dom sa helt enkelt saker som inte ens är SANNA vilket jag försökte få chefen att förstå, försökte få henne att lyssna på mig. Men icke. Dom hade redan kickat mig, utan att jag hade fått reda på detta. Dom hade alltså kickat mig, och jag ringer en månad senare och förklarar att jag gärna fortfarande vill och kan jobba extra, chefen säger absolut! Jag frågar; Är jag fortfarande anställd då ni inte hört av er?!
Chefen säger; Ja men självklart, men du kan väl komma på denna utvärdering vi alltid har på våra vikarier så ska vi se NÄR du får jobba nästa gång?!

Jag kommer dit och får höra SÅN jävla bullshit. Men som vanligt, när ingen annan hör.
Jag hade problem med en fittig kärring i personalen och hon SNACKAR SÅ JÄVLA MYCKET SKIT!!! Tack vare HENNE blev jag kickad. Chefen brydde sig inte om vad JAG hade upplevt när jag jobbar där i somras, det struntade hon blankt i, för jag var inte anställd längre...

J*vla f*ttor rent ut sagt.
Samma dag jag fick reda på detta skulle vi välja tapeter till köket till vår lägenhet!


Så just därför vågar jag inte till fullo hoppas på att jag får förlängt, men samtidigt som jag vill hoppas med hela hjärtat och hela själen för detta!
Promenaden är nu gjord och jag hoppas på att kunna få detta till en vardaglig rutin, måste bara hitta en superbra och lång väg att gå, utan att behöva gå fram och tillbaka en bit ;)
Men, med musik i öronen är ALLT möjligt!

Nu är snart året slut, vi får se om vi hinner höras innan tolvslaget! Annars får jag säga redan nu, gott nytt år på er folk ;)

Drömmar!

Vissa stunder i min vardag har blivit till en rutin. Samma drömmar, lika verkliga som alltid.
Jag drömmer än hur jag sitter vid din sida, ser på när andetag efter andetag börjar att nå sitt slut.
Men i drömmen, tar dom aldrig slut.
Det känns som om jag återupplever samma natt som den natten du dog.

Det är många som fortsätter säga åt mig att lägga ner tjaffset om min farfars död, att jag borde gå vidare.
Visst, gå vidare, det gör jag! Ett sorgarbete tar en jäkla tid, speciellt om det är någon som stod en nära.
Min farfar, jag skulle nog ha kunnat göra allt för honom. Jag ville så gärna byta plats med honom i sängen, natten han dog. Allt för att han skulle få leva lite till. Så han skulle få se resten av världen som han aldrig hade upplevt! Jag skulle vilja ha honom kvar ett par år till så han kunde få leka med sina barnbarnsbarn! Kanske till och med fått se mig gifta mig.

Men nu får du inte det farfar. Du och din själ var på tok för trötta för det, och jag förstår det!
Det var ingen lätt sjukdom du hade. Men du sken alltid upp när du såg vem jag var och när du insåg att det faktiskt var jag som kom på besök!
Julen utan dig farfar, var helt outhärdlig.
Jag grät dagen innan julafton, jag grät hemma på julafton, ja jag grät till och med på jobbet.
Jag gråter nu och jag har gråtit tidigare. Som det känns just nu, kommer jag aldrig kunna släppa taget om din bortgång helt och hållet. Det är för jobbigt helt enkelt.
Jag vet att du är här och du gör saken så mycket lättare ibland.
Jag hör dig pyssla omkring i lägenheten, jag ser sig lyfta på gardinerna och när jag blir som mest vettskrämd så blir jag lugn lika snabbt igen! För jag vet att det är du.

Många skulle tycka att jag var löjlig som skrev allt detta, men det skit jag faktiskt fanken i!
Det är du som gör livet lättare att leva just nu!
Så tack farfar, för att du hjälpt mig genom denna dagen också!

Vi fick låna en ängel..

Jag mådde bra nyss. Jag var glad och helt uppåt alldeles nyss. För en stund sen, såg jag positivt på precis allting. Tills jag tittade igenom alla bilder jag har på facebook. Ja så många bilder jag har.

Jag såg en bild på dig. Precis när bilden kom upp på skärmen så väljer spotify att börja spela din låt.
"Utan dina andetag".
Jag blev helt kall farfar, tårarna började automatiskt att rinna.
Det är första julen utan dig, fattar du det?
Första julen utan ditt glada skratt och ditt fina leende.
Första julen utan dig och jag får knappt spendera någon tid med min familj för stöttning.
Första julen utan dig och inget kommer någonsin bli som förut!

Många säger åt mig att gå vidare. Att jag bara är ute efter uppmärksamhet, men ingen vet hur jag mår när tankarna om dig kommer fram. Ingen vet hur ont det faktiskt gör i mig farfar, ingen förutom jag och du!
Ingen förutom min älskade sambo och du vet hur mycket jag faktiskt gråter över dig.
Att jag ibland tappar andan för jag gråter.

Hela tiden försöker jag hålla mig upptagen för att slippa tänka på dig, men ÄNDÅ tränger du dig in i min skalle! Du pratar med mig, du ropar ibland på mig och jag försöker hela tiden skylla på andra saker.
När jag är på kyrkogården ser jag dig bland träden, du vinkar varje gång. Precis som på begravningen.

Vi fick helt enkelt låna en ängel, men tyvärr så klarade sig inte himlen utan dig.
Du spred ditt ljus i våra liv, i varje andetag.
Du spred glädje!
Du gav oss allt ett hjärta kan.
Du lever kvar i oss, så länge livet ger oss tid.
Du sa till mig, var inte rädd.
Men säg mig, hur kan man nånsin va beredd?

Vi fick låna en ängel...

Känslan som ingen kan ta ifrån mig!

Idag fick jag uppleva något som jag under en lång tid drömt om, men aldrig riktigt vågat hoppas på att det ska hända. Idag fick jag krama om min allra bästa vän igen! Hon var lika verkligen som jag och jag hade riktigt svårt att hålla tårarna borta från mig!

Hoda Nemr, du är den allra bästa vännen och jag skulle nog kunna döda dig om du åker iväg sådär igen kan jag tala om för dig! <3

Livet, sorgen och återvändsgränden från döden!

När jag träffar nya människor, så säger alla exakt samma saker om mig.
Att jag är en social, intressant, folkvänlig person som folk gärna vill veta mer om.
Alltid vill folk veta med om mig, även om jag knappt berättat något om mig själv för dom.

När folk säger att jag är social så menar dom att jag gärna vill ta reda mer på om dom jag pratar om, då jag hellre pratar om andra än om mig själv. Jag kan mer än gärna berätta saker om mig, de saker som kan vara nödvändiga att veta för att förstå en del om vem jag faktiskt är. Jag ger dom en av alla nycklar till historien bakom " Lina Schelin". Vissa nycklar har inte ens min egna familj, nej inte ens min pojkvän. Vissa nycklar har jag gömt så pass jävla väl ärligt talat, att inte en enda människa skulle kunna få ur mig dom.

Jag skrev en gång på facebook, "vet inte ens vem jag är längre...."
Jag fick ett svar från en gammal vän som skrev: "Men då, du är ju Laajjnus!" (vilket var mitt nick på den tiden.."
Jag funderade på "vem fan är Laajjnus då?"
En jävligt lång stund satt jag där och funderade på det, ja jag sitter än idag och funderar på vem jag är.
Tills en person skrev något till mig.

"Hej! Du sa en gång att du inte vet vem du är längre. Jag kan förklara dig i ett par enkla ord. En hjälplös, lyssnande axel. Du finns alltid där för andra i nöd, du lyssnar och ger så otroligt bra råd trots att du är något ung själv. MEN, du vägrar många gånger att själv ta hjälp från andra. Du skall alltid spela den tuffa tjejen som ingen hjälp behöver. Men om du aldrig ber om hjälp, kommer du kanske aldrig komma upp ur de djupa vatten du ibland kommer ner i. Ett tips i mörka tider bara!"

Det meddelandet minns jag väl. Ord för ord. Det meddelandet har lärt mig att växa, det har lärt mig att blir en större människa själv. Det har hjälpt mig att få perspektiv på mig själv - som en dödlig människa.

När allt ibland känns som mest jobbigt, när allting suger och ingenting kommer bli bra (det är oftast så man känner för stunden) så måste man våga ta kontakt med omvärlden. Jag är känd som att alltid hjälpa mina medmänniskor, jämt och ständigt är det mig dom ringer när något går snett. Jag vet inte ens vart jag får alla ord ifrån när jag förklarar saker och ting, men nog fan har jag alltid rätt i det jag säger. Det kan många gånger vara ett gott ord som att allt kommer ordna sig, ge dig själv lite tid - men det kan också vara en rejäl jävla utskällning för hur folk betett sig. Jag har inte svårt att tala från hjärtat när jag tycker att något är fel. Men så fort det handlar om mig, så sluks alla ord upp in i ett svart hål och jag får gräva rejält och länge för att få fram dom.

Många ser mig som en tyst person om mitt personliga jag. Vem är jag bakom det leende ansiktet, varför gråter jag ibland, vad gråter jag för, vad lever jag för, vad skulle jag dö för?
Sanningen? Sanningen är att för ett par år sen, ville jag bara dö. Jag gick till skolan, spelade glad. På bussen hem kom cpiga röster som klankade ner på mig. Jag hade en vän som precis hade tagit livet av sig, jag hörde röster som påpekade att det var mitt fel! När jag kom hem, spelade jag många gånger glad för att mina föräldrar inte skulle ana något (kände mig ändå som en failad dotter som inte gjorde något rätt?) Under den sommaren som senare kom, var jag någorlunda stor! Vägde alldeles för mycket, och jag började gå ut och gå. Varje dag gick jag ut och gick. Hela livet handlade om dessa jävla promenader, ibland gick jag ut 4 gånger om dagen och gick 1 timmes promenad per gång. Allt för att faktiskt gå ner och se ut som alla andra. Jag ville också duga. Jag åt inte mycket, åt minimala portioner och drack alldeles för mycket vatten. Under 2 månader gick jag ner hela 15 kilo, vilket egentligen inte är normalt.

Den sommaren träffade jag min nuvarande pojkvän. Aldrig varit lyckligare!
Vintern som kom där sen, dog min andra bästa vän av att någon skar halsen av honom. Vilket också sög rejält! Återigen dessa hemska röster som jag varit kvitt med så pass jävla länge nu. Dom kom tillbaka, anklagade mig till att det är mitt fel. Jag fanns inte där och tog kniven åt honom.
Jag blev deprimerad igen, men lät det inte knäcka mig. Inget ska få knäcka mig. Inget eller ingen.

Vad lever jag för? Jag lever för morgondagen! Jag är en person som planerar alldeles för mycket! Ser in i framtiden alltför långt fram och det är felet med mig.
Vad gråter jag för? Jag gråter av tanken om inget blir bra igen! Jag har mått så bra nu den sista tiden, sen dog min farfar. Dessa dödsfall jag aldrig vill ha med att göra kommer. Min farfar var min hjälte, jag kände han kanske så pass väl de sista åren men det tog större stryk än när mina två bästa vänner dog. 2 personer som var som bröder för mig, folk jag känt sen jag gick i 7:an!
Min farfars död har tagit så hårt på mig att jag ibland inte ens kan äta. Jag gråter varenda jävla kvälls tills jag inte kan andas mer.
Folk säger hela tiden att dom vet vad jag går igenom, det vet dom inte alls. Varje sorg är olika.
Alla reagerar olika på sorger. En del har lätt för att gå vidare. Jag går inte vidare lätt. Ingen ska sitta och säga att dom vet vad fan jag går igenom när jag sitter där och gråter tills jag nästan tuppar av.

Jag är inte en människa som säger att man ska ta vara på livet för det är så kort, för sanningen är att man uppskattar livet ordentligt under en dag, sen börjar vardagen komma tillbaka och man klagar över småsaker igen och skiter totalt i morgondagen!

Men inget ska få knäcka mig.
Varken livet eller döden!
Med dig vid min sida farfar, kan vi gå hur jävla långt vi vill.
För ett par år sen ville jag bara dö.
Idag, vill jag bara skratta, gråta, men framför allt, leva!
För ett par år sen kunde jag inte prata med mina föräldrar om någonting. Nu vet dom en del av mig.
Dom har fått en del nycklar att låsa upp en del av min själ.
Idag har vi en rätt hyffsad relation, till och med jag och min pappa!
Och jag är jävligt glad att jag aldrig lät mig själv knäckas.
För annars hade jag aldrig stått här idag, starkare än någonsin!

Jag vågar hoppas för framtiden, jag vågar älska och jag vågar framför allt, fråga efter hjälp!

Jag är Lina Schelin , och jag är en person som alltid lär mig något nytt om mig själv!
På återseende! / C.schelin

Outhärdligt.....

Drömmar ska vara bra saker. Drömmar är något som får en att hoppas om framtiden, eller drömmar ska vara så. Drömmar ska inte få en att få ångest, drömmar ska inte få en att gråta varje natt. Drömmar ska ge en skuldkänslor, drömmar ska få en att må bättre.

Mina drömmar är som en gammal skiva som hackar och spelar samma jävla låt hela tiden.
Jag ser dig i sjukhussängen, jag hör dig prata hela tiden farfar. Du säger hela tiden att allt kommer blir bättre med tiden, men det blir inte bättre. Jag gråter mer nu, det gör ondare för varje dag jag inte är med dig. Hur kan du säga till mig att det ska vara bättre? När ska allt kännas bättre? Hur kan det kännas bättre när allt bara gör ondare för varje dag?

Är det bara en riktigt dålig dröm och jag snart kommer vakna upp igen och du lever på ditt boende?
Kommer jag vakna upp och få en andra chans att visa hur mycket du betyder för mig?
Eller har jag rent av kommit till ett förspel av helvetet?
För denna smärtan är outhärdlig...hör du det farfar?


Om jag kommer till dig...finns du där och tar emot mig när jag faller?
Är allt vackrare och bättre där du är?
Vi kanske ses...förr eller senare! <3

14 december...

Med sorg vi saknar - med glädje vi minns!

Sanna ord, med egentligen stor betydelse.

Dock så har inte glädjen funnit sig när jag minns dig.

Jag ser dig fortfarande i sjukhussängen, och jag har nu

accepterat att det kommer vara så ett tag framåt.

Bilden av din grav smyger sig snabbt förbi näthinnan ibland.

Det känns alltid lika fel att läsa ditt namn på korset.

Det är inte min farfar som ska ligga där, förstår du inte det?

Du skulle ju se mig gifta mig, du skulle få leka med dina barnbarnsbarn!

Älskade farfar, förstår du inte hur saknad du är?

Jag tror inte det. Du kanske anar men du förstår nog inte överhuvudtaget

hur mycket jag saknar dig. Om ändå alla tårar hade kunnat få dig tillbaka.

Du kan ju snart paddla kanot av den flod tårar jag gråtit.

Med sorg vi saknar - med glädje vi minns!

Vila i frid farfar, även om du egentligen skulle vara här.

Jag älskar dig, alltid! <3

Lucia dagen!

Om exakt en vecka, så är det 2 månader sen du försvann!
Hittade idag på mobilen filmen jag spelade in på din begravning.
Tårarna rinner fortfarande, vill inte fatta det. Vill inte fatta
att hemma hos Jörgen var den allra sista gången du pratade med mig.
Att jag aldrig kommer få krama om dig, aldrig mer få se dig le av lycka när du minns vem som hälsar på. Fyfan säger jag bara.

Att du är omkring mig är inga tvivel, du gör dig själv hörd och det syns överallt var du är. Få som tror på mig kanske, men jag vet att när det viftar till i gardinen så är det du som vill ha uppmärksamhet. Du förklarar för mig att du är här. Jag uppskattar det, men vill ändå ha min farfar tillbaka.

Varför försvann du? Vad skulle det vara bra för? Varför skulle det vara bra för alla oss som är kvar? Om nu denna "Gud" som du tjatat om hela ditt liv finns, varför låter han mig pinas och gråta tills jag inte kan andas? Varför denna smärta?

Varför farfar, är det så att de goda människorna blir sjuka och inte de allra dummaste? Varför dör goda människor medan onda får härja fritt?
Jag saknar dig helt enkelt...så jävla mycket!

<3

9 december!

Granen är pyntad och den skiner så fint med alla ljusen i! Vårt hem har blivit pyntat med både det ena och det andra! Just denna stund har huvudvärken börjat infinna sig i huvudet, hjärtat är nere hos Vätterhem och klagar på en granne som spelar musik igen, hela natten typ! Stina är lite rädd sen igår då vi bankade som galningar i golvet, hoppas hon återhämtar sig snart!

Snart för våran del blir det a6 center, där älsklingen skall köpa julklappar till sin pappa, sin styvpappa, sin mamma och ev kolla på något till mig.
Jag ska väl kanske köpa någon flaska vin till Uffe och Agneta, då pengar inte räcker till så mycket mer. Något litet till Bosse med, och självklart en julklapp till den finaste som jag saknar rejält!

Hela tiden blir jag påmind om hur min farfar inte kommer finnas med någon mer jul, och det suger. Tårarna vill inte riktigt ge med sig, utan dom sitter innanför ögonlocken och väntar på att släppas iväg på sin färd nerför kinden.
Usch farfar, hur skall denna julen gå?

Paketen ligger redan under granen så fint och jag känner mig nöjd med årets julklappar, det jag nog känner mig mest nöjd med är att jag hjälpt fina pappa med julklapparna iår, till mamma! Jag märker i rösten på telefonen att han uppskattar hjälpen! Usch hade jag kunnat, så hade jag fan tagit på mig skulden, så dom slipper leva i pina och skit. Om jag kunde, så skulle jag göra allt för att dom ska kunna må bra igen. Om jag kunde så skulle jag få tillbaka farfar och morfar, om så bara för en dag, allt för att få se mina föräldrars leenden igen!

Men tyvärr så kan jag inte det...hur mycket jag än vill!

i juletid!

Julen när man blir äldre är inte samma sak som när man var yngre! Man känner inte av det magiska som då! Ingen tomte som kom och inte samma spänning och längtan tills julafton äntligen var här!

Dom säger att julen bara är till för alla som är små, men är det sant? Är det inte sant att julen är till för gemenskap och att få spendera en kväll med de som står närmast? Att julen ska handla om materiella saker är helt fel, men ändå var det ju julklapparna man längtade till som barn, inte den goda maten eller sällskapet! Det var paketen!

Julen iår kommer inte se ut som innan! Nu i juletid mår jag som sämst efter alla omständigheter! Att veta att förra julen var den sista med min farfar gör riktigt ont i mig! Ingen som blir lycklig över en kexchoklad i sina inslagna paket, ingen som tackar så hjärtligt över ett par strumpor! Ingen mer kramgo farfar som blir så glad över en puss på kinden! Ingen mer farfar! Varje dag som närmar sig julen känner jag lycka, jag känner julstämning men så fort jag blundar och ska suga in mig av all lycka, så ser jag hans döda kropp framför mig! En bild som aldrig verkar vilja försvinna!
Många säger att farfar kommer ha ett öga på mig osv, och jag tror dom! Jag fanns där för honom när han behövde modet att ta sig till andra sidan, och han finns här med mig för att ge mig orken och styrkan att fortsätta mitt liv, med honom vid min sida! Jag drömmer än om den natten, jag drömmer om att han sitter med oss vid julbordet osv! Han är alltid i mina drömmar!

Nu när julen närmar sig gör mig både lycklig och ledsen! Kom och hjälp mig farfar, jag behöver din hjälp! Och det nu! <3