Svaren är långt borta, men smärtan nära inpå....

Livet går vidare, oavsett man varken vill eller förstår det, så går livet vidare. Oavsett hur ont det gör att erkänna, så lever man vidare genom smärtan och sorgen och känner sig ibland självisk för att man inte alltid har en person i sitt huvud. Jag har under ett år mått otroligt dåligt över min farfars bortgång och det gör jag fortfarande. Det kommer alltid vara ett tomt hål i hjärtat som ingen nånsin kan fylla. Det som nog gör mest ont är vetskapen att inte få träffa han mer. Att han inte finns där på äldreboendet i Bankeryd och väntar. Det gör nog mest ont. Farfar, jag har länge levt i förnekelse och jag gör det nog än. Som de flesta barbarn vill man inte tro att dödligheten slår till hos alla. Och innerst, den natten du dog var jag bara ett ensamt litet barn som var vettskrämd. Jag visste att oavsett hur mycket jag ville att du skulle leva, så var din själ redo att ge sig av. Det kvittade hur många gånger jag än bad till mina skyddsänglar att inte ta med dig så var det dags. Jag ville aldrig ta adjö av dig, jag trodde väl helt enkelt inte att du kunde dö. Jag ville inte tro det. Säg mig farfar, hur går man vidare? När slutar det göra ont? När slutar man gråta tills man nästan tappar andan och tror att luften tar slut? När tar tårarna slut? Känns som om jag alltid gråter men tårarna kommer ändå! När ses vi igen farfar? Hur är det himlen? Är det sant som du sa när du levde att himlen ser olika ut för varje person? Finns det en golfbana där för dig, finns det mandelkubb och knatteglass i din himmel farfar? Så många frågor men så få svar. Det var inte meningen att det skulle gå såhär. Du skulle ju få vara med på mitt bröllop. Vara med och få träffa mina barn. Farfar, det gör ont.....

Lika ont trots att 1 år gått....

Över ett jävla år har gått nu. Och inget känns bättre. Det gör lika jävla ont varje dag, varje dag är en kamp. Varför kan inte folk låta mig vara, låt mig sörja, låt mig ta den tid jag behöver. Och nej, det var inte "bara" min farfar. Det var en av de få personer jag såg upp till, en av de få hjältar jag har. Farfar var ett bevis på att goda människor finns. Och lika ont gör det idag, som den natten han försvann. Att jag gråter så pass att jag tappar andan ibland är väl inget nytt, och definitivt inget som bara försvunnit. Nu när julen närmar sig, så blir det bara värre. Att hela tiden bli påmind om att du aldrig kommer sitta i soffan med oss på julafton, öppna dina paket som främst innehöll godis och kexchoklad, se hur du lyser upp för varje julklapp, farfar varför försvann du?? Att inte höra ditt "tackarr, tackarr!" längre när du får nåt. Eller hur du alltid lös upp när du fick se mig! Du frågade alltid om jag och Mattias hade förlovat oss och varje gång jag sa "nej farfar, inte än!" så log du bara och sa att vi var så fina ihop. Jag ville verkligen att du skulle få vara med om den dagen vi förlovade oss, så jag för en gång skull kunde säga "ja farfar, vi har förlovat oss nu!". Jag ville så gärna ha med dig den dagen jag gifter mig! Att du skulle få träffa mina barn. Även om jag vet att du alltid vakar över oss och att du är här titt som tätt så anar du inte hur ont det gör farfar. Jag gör allt vad jag kan för att du skall vara stolt över mig. Men ibland känns det som om jag aldrig kommer göra dig riktigt stolt. För jag hör dig aldrig säga det längre. Sist jag hörde dig säga det, var när jag berättade att jag blivit undersköterska och att mitt arbetsliv kommer innebära att ta hand om människor. Då sa du att du var stolt över mig. Jag behöver höra det oftare farfar. Det känns som ett stort öppet sår i hjärtat och att oavsett hur mycket jag än gråter, så slutar inte tårarna komma. Allt som finns kvar nu, är gravstenen, med ditt namn på. Jag vill bara ha tillbaka dig och jag vill bara kunna krama om dig en sista gång. Jag önskar jag kunde få tillbaka dig, om inte för min skull, men för pappas. Han har inte varit sig själv sen den dagen du försvann farfar, och det gör ont i mig att veta att jag inte kan göra något. Det enda jag kan ge som tröst är att du mår bra och att du inte hade ont den natten du försvann. Det gör så ont i mig att veta att han aldrig får träffa sin pappa igen och jag ser smärtan i hans ansikte hur jobbigt det är för han. Så oavsett hur ont det gör i mig, så måste det göra 1000 ggr så mer ont i pappa. Jag önskar himlen hade Skype. Då hade vi kunnat videochatta varje dag, du och pappa hade kunnat videochatta varje dag och då hade han kanske inte mått såhär dåligt! Ibland önskar jag att jag kunde byta plats med dig farfar, allt för att pappa ska må bättre. Och jag vet att du alltid fick han att må bra. Du gav han så många skratt och varje gång han kom hem efter att ha besökt dig, så hade han alltid något gott att säga om dig. Och nu, nu får vi aldrig mer se dig. Världen är orättvis och jag undrar ibland varför man ska utsättas för såna här saker? Varför? Vad är meningen med smärta som denna? Att det som inte dödar en gör en starkare? För jag känner mig inte ett dugg starkare.... Snälla farfar, det är så många svar jag vill ha. När ses vi igen? Hur länge ska det göra såhär ont? Varför ska det behöva göra såhär ont?? Jag saknar dig farfar! Alltid älskad, aldrig glömd <3

Panik i vardagen.....

Älskade farfar, varför försvann du? Att det snart gått ett helt år är ofattbart och bara tanken ger mig panikångest. Bilderna jag ser framför mig när du ligger i sjukhussängen och kämpar för ditt liv är det plågsammaste. Saknaden av dig gör inte saken bättre. Älskade farfar, varför försvann du? Varför känner jag inte av dig på samma sätt som förut? Farfar, säg att det är en mardröm som jag snart ska vakna upp ifrån. Vet inte hur mycket jag klarar mer av denna smärta och att vakna samma tidpunkt på natten som du gick bort. Är det du som väcker mig kanske? Kom bara tillbaka....

Livet ska inte vara enkelt...eller?

Under mina 2 års arbetserfarenhet efter gymnasielivet så har jag verkligen vuxit, både som undersköterska men också som människa. Jag har lärt mig att vart jag än kommer, så finns det alltid någon människa som vill styra andra till 110%. Som absolut inte låter någon annan ta ett beslut utan att denne person ska vara helt informerad och helst ska stoppa det för att sen ge samma förslag och ta åt sig äran. Det kommer alltid finnas den där människan som mer eller mindre försöker sätta sig på en och försöka kväva en så mycket som möjligt på sin arbetsplats för att visa vem det är som bestämmer. Jag har på 2 av 3 arbetsplatser känt mig bokstavligt talat mobbad. På första stället var det på ett äldreboende. Jag som timvik hade ingen som helst talan varken hos de fastanställda eller hos chefen. Och jag var inte den enda timanställda som kände så. När jag sedan konfronterade chefen med detta fick jag till svar att "jag som timvikarie vet inte lika mycket om detta ställe som de fastanställda". Men nog fan vet jag vad mobbning är när det är mitt framför ansiktet på mig. Nej ingen har sagt att livet ska vara enkelt. Men vem har sagt hur svårt ett kapitel ska vara och hur man ska ta sig vidare? Ingen vet och ingen har svaret. Det är något man själv måste utforska. Glöm inte bort att vi alla är unika, på vårt egna lilla konstiga sätt. Over 'N' Out!

Tankar som snurrar

Så många tankar i huvudet på mig just nu. Snart 1 år sen älskade fina farfar försvann och lämnade ett stort hål i mitt hjärta. Hur det blir med mitt jobb vet jag ej, eftersom tjejen jag går för inte hör av sig till chefen, har iaf lämnat ut mitt cv till min chef som han ska skicka vidare till kollegor osv. för övrigt, party ikväll. Naglarna fixade, nyduschad och ska snart åka iväg till bästa vännen en stund. Behövs verkligen <3

Ingen direkt religiös typ...

Folk brukar fråga mig varför jag är icke-kristen och om jag inte är rädd för att hamna i helvetet för att jag inte tillber Gud om förlåtelse för mina "synder".... Ja, jag må förneka Gud, i min värld. Jag säger aldrig åt en kristen, muslim eller vad det nu kan vara för religiös människa att Gud inte ska finnas för dom heller. För många är just "Gud" en tröst om att det finns något gott i en värld av ondska. Att allting har en mening, att allt är enligt "Guds" plan! För mig finns varken himmel eller helvete. Jag tror att vi återföds och återföds tills jorden till slut ska gå under. Inget varar för alltid, inte heller "Guds" plan! För mig finns ingen allsmäktig "Fader" (btw, who the fuck said that "God" is a man?) som skapat allt på 7 dagar! Jag tror inte på att Adam och Eva var de första människorna på jorden, för då lever vi i en värld av incest och det vill jag inte tro om oss själva. När det gäller synder, jag tror inte på några synder. Jag tror på att man gör val, som kan få konsekvenser här i vårt "jordeliv" men inte att man kan be om förlåtelse för minsta lilla, tror inte att denne "Gud" kan förlåta precis allt! Men när jag tänker efter så verkar denne "Gud" (enligt mig, läs enligt mig) vara en liten sadist, han lät trots allt sin "gode" son dö fastspikad på ett kors, för andras synder?! Ohja, givmild "Gud"... Jag kan fortsätta i evigheter om detta men ja, en liten syn på hur jag ser på detta med "Gud" och så vidare och som sagt, detta är min uppfattning och jag tycker inte att det är självklart att alla ska dela den. Vi har alla olika åsikter och religion är ett ämne man alltid kan lära sig mer av, om alla bara kunde acceptera varandras åsikter :) men vi lever ju faktiskt i värld där alla ska ha rätt oavsett att dom inte kan inse att dom faktiskt tror på samma skit, skrot och korn! ;)

Som i en glasbubbla...

Det är en sådan dag idag där inget känns helt okej eller helt säkert. Det är en dag då alla känslor väller fram, bra som dåliga. Det är en sådan dag som gör att man tappar matlusten helt och hållet när känslorna kommer och man filosoferar över vad fan man gör med livet. Det är en sådan dag när jag vill skratta, jag vill vara glad men ändå är jag såhär jäkla nedstämd och gråter. Hur kroppen och huvet faktiskt fungerar är ju faktiskt helt fenomenalt för jag förstår inte ett skit om hur det fungerar.... vill gömma mig under täcket och inte titta fram förrän den större delen av min ångest försvunnit....även om det kan ta lååång tid. Samtidigt som jag vill vara pigg och taggad för morgondagens träning och arbetsintervju! Men frågan är.... ..hur fan tar man sig ur dessa bubblor när inget känns värt att kämpa för?!

I väntans tider...

I väntans tider är det oftast svårt. I väntan på att ens bästa vän ska bli bättre, i väntan på att en nära person till en ska gå vidare till evigheten osv. Både igår och idag har jag spenderat mycket tid på sjukhuset, då min bästa vän som är gravid i 7 månaden lider av havandeskapsförgiftning. Sist jag var på sjukhuset var ju när min älskade farfar dog och det känns verkligen i en när man går innanför dessa väggar, känner lukten och alla minnen kommer tillbaka. Igår var det exakt ett halvår sen han gick bort och det svider i mig ännu att han är borta. Speciellt när jag satt hela kvällen hos Hoda i sjukhuset. Medan jag stöttade henne så stöttade hon mig. Hon är bra, hon är den bästa vännen verkligen! Nu för kanske nån timma sen åkte jag hem så Hoda skulle kunna få sova lite, så jag åkte som sagt hem, har ätit lite nu och ska snart skicka iväg ett sms och fråga hur det går med henne, kommer nog åka dit ikväll också! Man känner sig så hjälplös när man inget kan göra och man vill bara att allt ska gå bra! Så nu blir det att sätta igång tv:n och bläddra igenom reklamen vi fick idag på posten! Have a nice saturday!

Nervös och en pappersfylld dag!

Imorgon så ska jag på en arbetsintervju för en hemtjänst och jag har för mig att viket är för ett år framåt. Dvs att jag har jobb för ett år framåt!
Jag har kopierat och skrivit ut alla papper som kan ge mig en fördel till att få jobbet, även om jag har av erfarenhet att de inte brukar ringa en om de inte är nästintill helt säkra på att dom vill ha just mig, de vill mest träffa mig personligen innan de gör ett val. Många gånger är det så, kanske är annorlunda nu, vad vet jag?!

För övrigt idag så åkte vi hem från Tranås och min familj och det sög lite smått men sånt man får ta. Jag har rensat och fixat in olika papper i pärmar osv och det tog dryygt 2 timmar. Alltså en sjutusans massa papper.

Imorgon har jag även en tandläkartid vid 7.30 på morgonen vilket jag INTE ser fram emot! Nähä nu ska jag bara ta det lugnt!
Bye!

I chocktillstånd från helvetet...

Jag bestämde mig vid halv sju tiden för att ta en längre promenad och så fick det bli. Bestämde för att gå från Råslätt till Skogskyrkogården där då min farfar ligger begravd. Jag var där senast i lördags och planterade nya fräscha och fina blommor hos honom.

Iaf promenaden dit gick alla tiders, speciellt med bra musik man kan relatera till, glada låtar som lite sorgligare låtar.
Väl framme vid graven slog hjärnan av totalt.
Jag hittade inte det förbannade korset där det står "Kurt Schelin".
Jag gick fram och tillbaka i kanske 10 minuter innan jag faktiskt hittar en gravsten, där det stod "Schelin Kurt, 1928-2011"
Jag läste kanske namnet 10 gånger innan jag faktiskt fattade att det är hans gravsten! Jag är allvarligt talat i chocktillstånd än, allt känns så verkligt nu!
Förstå mig inte fel, gravstenen var vacker och grymt fin stil på text o allt.
Men för mig ska inte min farfars namn stå där! Han borde finnas i boendet där han bodde och ja, jag lever nog fortfarande i förnekelse...
Jag vill inte att min älskade farfar ska vara död.

Hjärnan har lagt av för ikväll och tårarna rinner som en trasig kran som inte går att stänga igen. Ska försöka färga mitt hår lite nu för att se om chocken kan lägga sig...känner mig inte riktigt mig själv.

Älskade farfar. <3

A hard but a fun day!!

En rolig men jobbig dag idag.
Var på farfars grav idag, lika jobbigt som alltid. Tårarna tränger alltid fram och det gör sjukt ont i hjärtat varje gång man är där.
Jag saknar min farfars tandlösa leende och hur han lös upp när man kom till boendet. Och hur stolt han verkade bli när jag sa att jag jobbar inom vården. Han blev alltid så glad när jag berättade det. Han sa alltid att jag var den som alltid brydde mig om andra, vilket också är sant. Ibland bryr jag mig mer om andra och deras känslor än mina egna. Men det är bara en fin egenskap, det sa iaf alltid farfar.

Iaf, jag var på a6 med Hoda idag, vilket var lika jävla roligt som vanligt.
Hittade en babyfilt till hennes lilla bebis och en keps till hennes lillebror. Själv hittade jag 4 kuddar som matchade soffan till priset av 20:- styck!!
Sen hittade jag 2 presenter till min sambo :)

Jag drömmer mig många gånger bort, längtar kanske ibland lite för mycket till framtiden. Jag drömmer mig bort till en förlovning med Mattias och skaffa familj osv. Vi snackar redan om att skaffa hus, eller iaf börja spara till det, men mestadels för vi inte orkar med grannen och hans jävla musik.

En lite uppdatering på det, han har INTE blivit bättre. Kanske på nätterna, men det händer fortfarande att vi får ringa securitas vissa kvällar då han inte fattar.
Nu spelar han också tidigt på morgonen när man helst vill sova och de få dagar jag faktiskt tar sovmorgon osv.
Vilket suger, vill ju ha det tyst omkring mig!!

För övrigt så ringde min chef och berättade att det är en chef på mitt nya jobb som ska sluta så jag troligen kan få hennes rad där, vilket skulle kännas jätteskönt, då jag vill ha så många timmar som möjligt osv.

Tror på något sätt ändå att det hela med jobb och pengar kommer lösa sig men det återstår att se ändå!
Snart ska jag ut med Stina på en kvällspromenad och möta upp Mattias vid garaget med (ack vad skönt det vore med ett eget hus där man bara kan släppa ut hunden osv)
och sen ska jag bara mysa. Imorgon ska jag träffa en annan brukare för första gången så det ska minsann bli spännande! *smile*

Ha det gott människor,
På återseende!

Nya vändningar i livet!

Helgen har varit helt okej faktiskt.
Börjades med fredagen då jag hade en arbetsintervju!
Som för övrigt gick helt galant! Jag kommer få ett fast schema,
kommer börja med 3 kvällar i veckan hos en brukare, och sen ska
min nya chef pussla ihop ett schema hos 2 olika brukare till!

Sen kommer jag självklart vara timvikarie på mitt nuvarande jobb men
också hos 2 andra brukare, i samband med mitt schema!
Känns faktiskt riktigt bra. Jag har inte förväntat mig att få ett fast
schema eller ett schema at all liksom, utan bara timvikariat!!
Så jag blev helt klart positivt överraskad!

Igår hade vi kalas här, så jag var uppe vid 8 tiden redan och började
pyssla och städa och göra tårtan o allt.
Vid 11 tiden kom syster och svåger hit, Emmah började med smörgåstårtorna jag
beställt till min älskade sambo, dagen till ära!
Vid 2, halv 3 tiden kom allt folk och jäklar vilket liv det blev!
Bästa vännen Hoda kom såklart och min underbara familj!
Och min älskade mormor, lika pigg som vanligt! Likadant Christer och Jennie!
På kvällen gjorde jag absolut INGENTING!Låg i soffan och segade hela kvällen tills jag till slut somnade framför vänner!

Idag, upp vid 8.30 tiden o började planera dagens middag! Så mestadels av dagen gick åt att laga mat och kolla på årets kassa melodifestival - nummer!
Någon som heter Björn Ranelid och en som hette Torsten var med och jisses, var ju bara pinsamt att kolla på alltså!

Jaha, nu ska jag lägga mig i soffan o se på Vänner, tänt upp massvis med ljus här i vardagsrummet, sjukt mysigt!
Bara sambon som saknas! <3

Grattis på födelsedagen älskade farfar!

Hela 84 år skulle du ha blivit idag.
Det är så mycket du inte kommer få uppleva.
Så många saker, så många events som är kvar farfar!
Du kommer inte få uppleva din 85 års dag!
Även om jag vet att jag kommer baka en tårta och fira det stort då!

Du kommer inte uppleva den dagen när jag förlovar mig.
Eller den dagen jag gifter mig.
Du kommer inte finnas där när jag får mina barn, du kommer inte
finnas där och hålla dom!
Varför var du tvungen att försvinna så fort?!
Varför var du tvungen o bli sjuk för?
Så jävla onödigt farfar!

Jag trodde att din alzheimers skulle vara det jobbigaste jag någonsin skulle behöva gå igenom, men sedär så fel jag hade!
Det har gått snart 4 ½ månad och inget känns bättre.
Varje dag gråter jag!
Varje natt vaknar jag upp 02.04 , samma tidpunkt som du dog!
Vart tog du vägen? Vart är du nu?
Har du glömt bort mig?

Jag önskar allt var en stor fet mardröm och när jag vaknar upp så lever du och du är frisk och du är lycklig!
Fan farfar, kom hem igen!
Inget är bra utan dig! <3

Grattis finaste farfar, snälla kom ner nångång hit och ge mig en kram!
Nu skulle passa bra faktiskt, mellan gråten! <3

Should I stay or should I go?

Oavsett hur jobbigt detta med jobbet är, att inte veta helt och hållet hur det blir, så måste jag säga, att jag har de bästa arbetskamraterna!
De ställer upp och stöttar mig i allt och tycker det vore tråkigt att se mig gå vidare till ett annat jobb, vilket jag innerst inne inte vill!

Men oavsett hur jobbigt det skulle vara, så om jag nu får ett annat erbjudande till fast tjänst, så känner jag nästan att jag måste ta det!
Dels kanske för att gå vidare, till ett säkrare jobb där jag slipper ett velande fram och tillbaka med förlängning eller ej.
Fick veta att cheferna ska försöka kombinera mitt schema med andra scheman hos andra brukare så en övertalig TAR min tjänst osv.
Vilket också känns för jävligt, för jag fick veta det samtidigt som mina arbetskollegor, vilket jag tycker chefen kunde ha tagit med mig först, satt hela apt mötet och mådde allmänt dåligt.

Men idag har jag varit jäkla glad faktiskt.
Utemöbler till balkongen är köpt och vädret har varit helt perfekt,
hittat en födelsedagspresent till min pojkvän som vi ska fira om 2 veckor.
En helt underbar helg har det varit helt enkelt! :)

Och nu ska jag fixa lite kvällsmat och mitt hjärta kommer hem lite tidigare idag!
Vilket känns grymt bra! <3

Döden - något oundvikligt eller något vackert?

Ända sen min farfar gick bort har jag tänkt, mer och mer på döden och dess slughet.
När som helst, kan just du falla ihop och dö.
När som helst kan ditt hjärta sluta slå, och ingen kommer förstå anledningen.

Just denna sekund som du läser detta är det otroligt massa människor som dör, av flera olika anledningar. Överdoser, hjärtattacker, att njurarna kollapsar, alkoholism, svält, KOL. Ja det är bara en början av alla sjukdomar som orsakar dödsfall.

Jag är otroligt glad över att jag fick sitta med min farfar och vaka över honom när han gick över till sitt egna himmelrike. Att se att han inte fick vara ensam den natten och framför allt, att få se hur det gick till för honom.

De sista timmarna var ansträngande för honom och mig själv, hans rosslande andning är något jag än idag, 4 månader efter hans bortgång fortfarande hör!
När jag blundar så ser jag hans knappt levande kropp, kämpandes för att överleva när den som allra mest ville ge upp.
Enligt min åsikt gav du aldrig upp farfar, du hade modet med dig att våga gå vidare.
Du väntade till rätt tidpunkt och tog sen ditt farväl!

Varför är jag så glad över att jag satt där när min farfar, min idol och min egna hjälte dog?
Jag vet så många i världen som dör på så sjuka sätt. Vissa våndas i smärta, vissa dör pang på! Vissa får det som min farfar fick det, han fick all hjälp i världen så han skulle kunna gå vidare till sitt himmelrike utan smärta.

Många som dör i världen, dom dör ensamma!
Under mina praktiker på sjukhuset fick jag vara med om 11 dödsfall och bara 5 utav dessa dödsfall hade turen att deras nära och kära kom och gjorde precis som jag!
Inget av dessa dödsfall var pang på, utan det var något som hade pågått ett par dagar, precis som min farfar. Jag struntar i vad man har för ursäkt, ingen ska få dö ensam! Varenda människa satt jag och mina handledare och höll handen med den allra sista timmen, för nära och kära inte "Hade tid" eller "det är för jobbigt".
Det borde dom tänka på när dom ligger i sin egna dödsbädd, ensam!

Som sagt jag har haft sjukt många tankar om döden, fått se döden på ett nytt perspektiv!
Har alltid sett döden som något oundvikligt, kommer den, ja då kommer den helt enkelt! Jag har också sett döden som något hemskt, sett döden som något smärtsamt!

Nu ser jag döden som något vackert, allt tack vare farfar!
Den dagen jag går bort, när det nu blir, vet jag att han finns där och vägleder mig.
Men, den dagen är inte idag.
Men vem vet, den kan komma när som helst!

Oroande tider...

Många funderingar, många tankar - både bra och dåliga.
Hela tiden blir jag påmind om en f.d. vän som har svikit mig för sista gången.
Jag har bra tankar angående renoveringen som pågår här hemma och även framtidsplaner angående lägenheten!

Jag blir väldigt ofta påmind av min farfars bortgång och det hela verkar inte vilja bli bättre, överhuvudtaget.

Så imorgon när jag är ledig så blir det en tripp till vätterhem, kanske fyndet här på råslätt, ica maxi för att handla, hemmakväll!
Sist men inte minst så ska jag till farfars grav.
Prata ut bara han och jag!

Jag har även hittat en underbar liten hund som heter Melvin som jag så gärna skulle vilja ha, en lekkamrat till Stina!
Stina som för övrigt inte varit hemma på över 1 ½ vecka!
Och jag får ändå vända 4 dagar kvar tills jag får se henne igen.

Nehe nu ska jag nog bege mig mot soffan och glo lite på tv.
Längtar tills på måndag eftermiddag, då far jag mot Tranås och min familj!
Min älskade familj! <3

mognad eller fast i växten?

Det har både varit en bra helg men också en jobbig! Att folk kan vara så själviska och så rent ut sagt korkade trodde jag inte! Kontakten är iaf bruten och jag tvivlar starkt på att den någonsing kommer bli densamma igen!
Det jobbiga är ju att vi har gemensamma vänner, vänner som vill kunna umgås alla tillsammans i ett rum, men jag undrar om det kommer bli så igen! Har helt tappat tron om att denna människa kommer kunna ens få min respekt igen!

Under gårdagen var jag och fikade med bland annat min bästa vän samt några jag inte träffat sen studenten, vilket är mer än 1,5 år sen! Ändå kändes det lika bra att sitta och bara tjöta med dom! Saknat dessa människor och vi kom in på vissa personer men det var skönt att få ge sin egna version av det! Skönt att vissa faktiskt vuxit upp och mognat!

Jag fick en hel del respons från många igår på facebook där många skrev deras stöd till mig och det känns så fantastiskt skönt att höra! Jag har mer vänner än vad jag ibland tror, men bara en bästa vän!
Du vet vem du är <3

Sår som aldrig läker!

Jag lever gör jag, ibland är det på håret till att viljan ibland sviker en.
Det var en otroligt tuff dag idag på jobbet, då jag inte sovit bra inatt, vridit och vänt
på mig och inte kunnat slappna av helt.
Ständigt blir jag påmind om farfar och att det faktiskt gått hela 3 månader sen hans död.
Och det verkar som om detta blödande sår aldrig kommer att bli läkt igen.

Även om det bara gått 3 månader, så har det gått otroligt sakta. Det känns fortfarande
som igår när jag bevittnade när min pappa fick vara med och sakta sänka ner farfars kist
i jorden och aldrig bli sedd igen. Det var min livs första begravning och den var otroligt vacker. Otroligt jobbig, men så vackert.

Som det känns just nu, så är inget helt säkert.
Varken jobbet, framtiden eller ens det "läkande" såret jag har i mitt hjärta.
Varje dag i min ensamhet, rinner tårarna nerför kinderna.

Älskade farfar - om du bara kunde ana hur saknad du är.

<3

Vart finns du?

Älskade farfar , vart är du nånstans?

-.Det gör ont! .-

.- Det gör helt enkelt så jävla ont. Så jävla ont... -.

Skål för mina föräldrar!!

Jag ska berätta om 2 personer, som står mig väldigt nära och jag vill tacka dom, genom detta inlägget.
Det är ändå tack vare dessa 2 personer jag står här idag - och är den jag är idag.

Jag känner 2 otroliga människor i mitt liv. Oavsett hur dom mår, så går vi andra före. Mår vi dåligt så finns dom där. Dom skjuter undan sina problem så att vi andra får dela med oss, gråta en skvätt, skrika eller helt enkelt bara skratta åt eländet. Enligt dessa 2 människor, är de närmsta viktigare än de själva.

Dessa 2 människor har fått så jävla mycket skit av samhället och av folk att dom snart har skit ändå upp till halsen om inte mer. Ändå så lyckas de hålla huvudet högt. Dom är stolta över vad dom HAR inte vad de kunde haft. De uppskattar allt och alla dom har omkring sig och är glad för varje dag dom får.
Istället för att klaga på att inte kunna äta oxfilé varje fredag som dom en gång i tiden kunde, så är dom glada om dom ens har råd att göra en gryta.

2 personer som fått mig att inse att kärlek är viktigast i livet. Inte pengar och inte statusen du har i samhället.
För mig är dessa 2 personer mina hjältar och jag vore vilse utan dom.
Dom har lärt mig rätt och fel och dom har låtit mig växa med MINA egna misstag inte deras. De har berättat hur dom har gått tillväga när de var i min ålder och stod inför samma beslut.
Att jag lärt mig så mycket av dessa personer är något jag för några år sen skulle ha förnekat men idag är jag stolt över det.

Dom kämpar för varje dag, för att leva - leva lyckliga.
Jag är den stoltaste dottern i hela världen.
Jag älskar och respekterar mina föräldrar och värderar dom otroligt högt.
För dom skulle jag gå igenom eld och vatten för att få spendera tid med dom.
Jag vill tacka mina älskade föräldrar, Dan och Åsa Schelin,
för allt ni gjort för mig och som ni fortfarande gör.
Förlåt om jag tagit er för givet tidigare men tro mig när jag säger detta;
Ni är 2 av mina 3 hjältar.
TACK för att just NI är mina föräldrar, ni kan vara stolta över er själva
och gå med huvudet HÖGT, för allt ni gör för oss barn är helt otroligt.
Jag älskar er och önskar jag kunde hjälpa till mer än jag kan!
Puss och kram på er och skål! <3