Svaren är långt borta, men smärtan nära inpå....

Livet går vidare, oavsett man varken vill eller förstår det, så går livet vidare. Oavsett hur ont det gör att erkänna, så lever man vidare genom smärtan och sorgen och känner sig ibland självisk för att man inte alltid har en person i sitt huvud. Jag har under ett år mått otroligt dåligt över min farfars bortgång och det gör jag fortfarande. Det kommer alltid vara ett tomt hål i hjärtat som ingen nånsin kan fylla. Det som nog gör mest ont är vetskapen att inte få träffa han mer. Att han inte finns där på äldreboendet i Bankeryd och väntar. Det gör nog mest ont. Farfar, jag har länge levt i förnekelse och jag gör det nog än. Som de flesta barbarn vill man inte tro att dödligheten slår till hos alla. Och innerst, den natten du dog var jag bara ett ensamt litet barn som var vettskrämd. Jag visste att oavsett hur mycket jag ville att du skulle leva, så var din själ redo att ge sig av. Det kvittade hur många gånger jag än bad till mina skyddsänglar att inte ta med dig så var det dags. Jag ville aldrig ta adjö av dig, jag trodde väl helt enkelt inte att du kunde dö. Jag ville inte tro det. Säg mig farfar, hur går man vidare? När slutar det göra ont? När slutar man gråta tills man nästan tappar andan och tror att luften tar slut? När tar tårarna slut? Känns som om jag alltid gråter men tårarna kommer ändå! När ses vi igen farfar? Hur är det himlen? Är det sant som du sa när du levde att himlen ser olika ut för varje person? Finns det en golfbana där för dig, finns det mandelkubb och knatteglass i din himmel farfar? Så många frågor men så få svar. Det var inte meningen att det skulle gå såhär. Du skulle ju få vara med på mitt bröllop. Vara med och få träffa mina barn. Farfar, det gör ont.....