Döden - något oundvikligt eller något vackert?

Ända sen min farfar gick bort har jag tänkt, mer och mer på döden och dess slughet.
När som helst, kan just du falla ihop och dö.
När som helst kan ditt hjärta sluta slå, och ingen kommer förstå anledningen.

Just denna sekund som du läser detta är det otroligt massa människor som dör, av flera olika anledningar. Överdoser, hjärtattacker, att njurarna kollapsar, alkoholism, svält, KOL. Ja det är bara en början av alla sjukdomar som orsakar dödsfall.

Jag är otroligt glad över att jag fick sitta med min farfar och vaka över honom när han gick över till sitt egna himmelrike. Att se att han inte fick vara ensam den natten och framför allt, att få se hur det gick till för honom.

De sista timmarna var ansträngande för honom och mig själv, hans rosslande andning är något jag än idag, 4 månader efter hans bortgång fortfarande hör!
När jag blundar så ser jag hans knappt levande kropp, kämpandes för att överleva när den som allra mest ville ge upp.
Enligt min åsikt gav du aldrig upp farfar, du hade modet med dig att våga gå vidare.
Du väntade till rätt tidpunkt och tog sen ditt farväl!

Varför är jag så glad över att jag satt där när min farfar, min idol och min egna hjälte dog?
Jag vet så många i världen som dör på så sjuka sätt. Vissa våndas i smärta, vissa dör pang på! Vissa får det som min farfar fick det, han fick all hjälp i världen så han skulle kunna gå vidare till sitt himmelrike utan smärta.

Många som dör i världen, dom dör ensamma!
Under mina praktiker på sjukhuset fick jag vara med om 11 dödsfall och bara 5 utav dessa dödsfall hade turen att deras nära och kära kom och gjorde precis som jag!
Inget av dessa dödsfall var pang på, utan det var något som hade pågått ett par dagar, precis som min farfar. Jag struntar i vad man har för ursäkt, ingen ska få dö ensam! Varenda människa satt jag och mina handledare och höll handen med den allra sista timmen, för nära och kära inte "Hade tid" eller "det är för jobbigt".
Det borde dom tänka på när dom ligger i sin egna dödsbädd, ensam!

Som sagt jag har haft sjukt många tankar om döden, fått se döden på ett nytt perspektiv!
Har alltid sett döden som något oundvikligt, kommer den, ja då kommer den helt enkelt! Jag har också sett döden som något hemskt, sett döden som något smärtsamt!

Nu ser jag döden som något vackert, allt tack vare farfar!
Den dagen jag går bort, när det nu blir, vet jag att han finns där och vägleder mig.
Men, den dagen är inte idag.
Men vem vet, den kan komma när som helst!