Oavsett vad det än gäller!
Jag är en person som vill att alla omkring mig ska ha det bra, även om jag egentligen inte känner personen helt och hållet så vill jag aldrig att någon ska må dåligt. Och jag vet egentligen många som mår dåligt men som oftast sätter på sig det där lite svagt sneda leendet på morgonen och vill att folk ska tro att allt är bra.
Detta är tyvärr ett växande problem i vårt land, den psykiska ohälsan som finns både bland yngre och äldre. För oavsett vad för tankar man har i sin skalle, eller oavsett anledning så ska man inte behöva skämmas över att man mår som man mår.
Ibland känns det som i dagens samhälle så får man inte må dåligt, eller man får inte klaga över huvud taget. Jag har många gånger (och det har nog ni också hört en eller två gånger): "Tänk på människorna i Afrika, de klagar minsann inte över sådana småsaker som att jobbet är lite påfrestande!" Nej jag håller helt och hållet med, men människorna i Afrika lever inte under samma förhållanden som vi gör. Och vi lever inte som de gör, alls.
Missförstå mig inte, jag lider med folk som inte har det lika gott som vi har det, men genom att inte få tala ut om t.ex. hur jobbig min arbetsdag varit hjälper ju inte dem för 5 öre? Inte för att klaga gör det heller...
Vi svenskar är nog lite sådana, att man ska inte klaga. Man ska inte må dålig, för då är man svag...rätt eller fel? Enligt mig är detta ett självklart fel.
Jag har haft många vänner som begått självmord just för att de inte fått hjälp. En del vågade inte berätta hur de mådde för de skämdes ärligt talat. Hur säger man till sina föräldrar (som gjort allt för att man ska ha det bra) att man vill dö? Som 16 åring, hur säger man till sin mamma att jag vill inte leva längre? Hur ska man kunna se sina nära och kära i ögonen och berätta en sådan stor hemlighet som håller på att äta upp en inifrån?
Nej vi måste stå upp för varandra. När du ser en ensam själ på stan nästa gång, skänk den personen ett leende, det kan räcka för att ljusa upp vardagen för denne person.
Om du går i skolan och vet att det finns en grabb eller tjej som är utanför gruppen, bara säg hej!
Som mobbningsoffer i skolans gång vet jag hur plågsamt det är när ens klass bara går förbi, inte en enda person kan sätta sig bredvid en och fråga hur man mår?! Jag vet precis vad det där "hej";et betyder och det värmer mer än ni anar.
Vi måste börja våga prata om den psykiska hälsan, ingen ska behöva gå runt och känna att man inte tillhör denna världen, att man vill dö osv. Ingen ska behöva må så dåligt att det enda som hjälper är att skära sig med rakblad eller annat. Vi måste våga prata om sådana här saker, för en dag sitter man kanske själv där med sin dotter eller son som innerst inne mår så otroligt dåligt och vill avsluta livet.
Jag har haft dessa känslor en gång i mitt liv och det var när Jonathan dog.
Varje dag sa jag till mig själv att snart, snart skulle jag få träffa honom igen. Jag hade datumet och allting klart och samma dag som jag skulle göra det, så pratade våran gemensamme vän mig ur det. Han frågade varför jag ville dö. Mitt svar var egentligen enkelt, men kanske inte så genomtänkt...
"Jag vill inte leva i värld utan Jonathan. Jag vill inte vakna upp och veta att jag aldrig mer igen ska få hans ansikte, aldrig mer höra honom skratta eller känna hans armar om mig när han kramar om mig! Jag vill inte leva varje dag utan honom!"
Hans svar var ganska enkelt och det var bara ren sanning i det när han sa:
"Vad får dig att tro att du kommer leva varje dag utan honom? Vad får dig att tro att han inte är här med oss nu? Vad fan får dig att tro att han ens har tänkt tanken på att lämna dig innan han vet att du har det bra och slutar upp att tänka på sådana här saker?"
Från och med den dagen har jag aldrig tänkt på att dö igen....eller jo det har jag men inte i samma mening. Jag vill dö lycklig när den dagen är kommen!
Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att leva med konstant ångest över sitt liv och när man till och med kan höra rösterna som säger åt att karva i armen osv men jag beundrar de människor som överlevt detta och jag sörjer för de som inte vann kampen.
Så snälla låt oss alla höja rösten en gång för alla, INGEN ska behöva ta sitt egna liv.
Vi måste bli bättre på att prata om detta växande problem som troligen aldrig kommer att utrotas helt, men om vi alla hjälps åt så kan faktiskt vi göra en skillnad!
Tack för i kväll kära vänner, ha en lugn och trevlig kväll! Själv ska jag sova för i morgon är det arbete och besiktning av bil som gäller! Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar