Den kan ta slut om 80 år eller också om 2 minuter.
När som helst kan livet ta slut utan att vi egentligen har något att säga till om. I mitt liv har döden knackat på min axel flera gånger och tagit människor jag behövt som mest. I vissa fall var döden faktiskt väntad men i många fall var den inte det.
Jag är inte rädd för att dö. Jag vet att när den dagen kommer, så kommer jag vara redo. Oavsett om det är imorgon eller om det är om just, 80 år. Jag vet att det finns en mening för det.
Jag har många små rädslor men bara en stor rädsla.
Min stora rädsla är att förlora dem jag älskar. Jag är rädd att jag en dag ska få samtalet om att min fästman dött i en olycka på vägen hem från sitt arbete.
Jag är rädd att min älskade pappa inte ska få leva till den dagen jag gifter mig, att han inte kommer få gå med mig nerför altaret och dansa "far-och-dotter" dansen på mitt bröllop.
Jag är rädd att min mamma inte ska leva för att få se mig och mina barn växa upp. Att mina barn ska få växa upp utan sin mormor. Sin mormor som kommer vara barnvakt och lära dem att baka bullar och andra egentligen obetydliga saker som faktiskt kommer betyda mycket för mina barn när dem växer upp. Jag är rädd att mina syskon ska gå bort, för vad vore jag utan mina vägledare och förebilder? Vad vore jag utan gnabbet vi har syskon emellan och vem ska jag gå till för råd? Vem ska lära mig att bli en bra mamma om inte min syster? Och vem ska lära mig om livets gåtor om inte min bror?
Jag är rädd för att förlora min bonussyster Hoda, för vad vore jag utan henne? Vem ska jag prata med när livet är åt helvete och allt går fel? Vem ska lyssna på mina sorger och min glädje om inte hon? Jag är rädd att förlora henne, för jag vet inte om jag skulle klara av det.
Jag är rädd att förlora mina 2 närmsta vänner Krille och Jennie, 2 människor som verkligen visat mig att man kan nå botten och ta sig uppåt. 2 personer dagligen visar mig vad vardagliga hjältar är. 2 förebilder inte bara för mig, men för mina framtida barn.
Jag är rädd för att förlora mina svärföräldrar, alla 3. Att mina barn ska behöva växa upp utan sin farmor och sina 2 farfäder som kan busa och älska dem mer än något annat i livet.
Och framförallt är jag rädd för att förlora min älskade mormor. Så många minnen jag har med denna gamla dam. Alla halloweenfiranden där vi klädde ut oss och hon lagade middag. Alla gånger vi spela mölla-tabbe och alla gånger jag sov över där. Jag är rädd att om hon går bort, så försvinner så mycket godhet i denna värld. Hon har verkligen lärt mig hur det är att vara en god medmänniska, det är tack vare henne jag fortsatte att jobba inom vården och fick mig att växa ännu mer som person. Hon har lärt mig så mycket om livet och om godhet. Jag är rädd att förlorar jag henne så förlorar jag en del av mig själv.
Så ja, jag är en människa som är rädd för döden, men inte för att dö.
Jag vet hur det känns när någon slits ifrån en och det gör så fruktansvärt ont. Jag är rädd för den känslan igen för innerst inne är jag rädd att jag inte kan hantera det ännu en gång, även om jag egentligen vet att tiden kan få livet att gå vidare.
Jag tror inte på att tiden läker alla sår, det tror jag inte på för 5 öre. För det gör fortfarande lika ont när jag tänker på Jonathans död eller farfars död osv. Det gör fortfarande lika ont, det är ett sår som aldrig kommer att läka igen. Men jag tror på att man kan leva vidare.
Vissa stunder glömmer man, men när man väl minns då gör det ont så inuti helvete.
Förlorar jag min familj, så vet jag inte hur jag ska gå vidare.
Min familj är mitt allt och det behövs inte alltid blodsband för att man ska vara familj.
Snälla vänner, ta hand om varandra för vi vet aldrig när det är försent.
Glöm inte att säga till en person som betyder mycket för dig hur du känner, det kan vara den sista gången du får chansen.
Ett sorgligt och kanske något negativt inlägg idag, men det är tankar som rör sig i mitt huvud.
Tack för idag vänner, nu ska jag gå och steka mig en hemgjord schnitzel och njuta av en celsius cola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar