Den sanna historien om Lina Schelin!

Jag ber er alla, som kanske känner mig någorlunda, att läsa. Att försöka förstå vem jag är och varför jag är den jag är. Jag ber alla er som kallar er för mina BÄSTA vänner att läsa, och se hur mycket ni visste om mig egentligen. Jag ber er alla som läser, att ha tålamod för det kommer nog att bli en lång text.
Jag vill också få er att förstå att jag skyller absolut INGEN i texten över hur jag levt mitt liv osv.

Lina Schelin. Vem är detta? Jag är en ganska sluten person. Sitter väldigt mycket i mina egna tankar och många gånger, grubblar alldeles för mycket. Jag har alltid varit en sådan person. Många gånger varit för mig själv. Många gånger för mycket för mig själv. Jag är en person, som inte gärna pratar om känslor. Det är jobbigt, jag har svårt för att öppna och det finns anledningar till det. Många gånger när jag har öppnat min om saker, så har jag blivit sviken. För många gånger. Jag har svårt för att lita på personer. Så om ni har fått min tillit så får ni bara en chans. Svik mig en gång och ni ryker ut från mitt liv. Det finns ett skäl till det.

Min syster heter Emmah. Hon är 5 år äldre än mig. När hon gick i skolan, så var hon otroligt mobbad. Att folk kunde vara så jävla otrevliga och så jävla elaka, det hade jag aldrig en aning om som liten. Som liten, förstod jag heller inte. Jag förstod att min syster var ledsen, för det var hon ofta. Många gånger grät hon efter skolan och jag minns det väl. Det gjorde mig arg. Redan som liten visste jag vad ordet ilska betydde, för mig betydde ordet ilska = Emmah ledsen! Varje gång hon kom hem, och var ledsen så blev jag arg. Självklart ville jag inte visa detta för mina föräldrar så jag gömde undan mina känslor. Det var då det började.

Jag började sedan skolan, började "nollan" som vi kallade. Det året trivdes jag som attan. Jag träffade många vänner och allt var frid och fröjd. Men min syster, hon var fortfarande mobbad. Jag fick skuldkänslor. Ja, som en 5-årig liten tjej mådde jag dåligt över att ha kul i skolan när jag visste att min syster mådde skit. Tack vare dom där ungarna tänkte jag ofta. Jag önskade många gånger som liten att hennes helvete skulle ta slut, men det fortsatte bara.

När jag började mellanstadiet, dvs årskurs 4-6 så började min mobbning. Jag blev alltmer och mer utanför i klassen och dom enda gångerna jag verkligen kände mig som "en i klassen" var på idrottslektionerna då jag gav allt inom sport osv för att ta ut mina egna känslor. Jag började även då att förstå att jag inte kan rå för att min syster är mobbad, men ändå dessa skuldkänslor. En känsla av att JAG borde göra något. Min mobbning började som sagt vid, årskurs 4 ungefär när jag var 10 år gammal. Många kallade mig smeknamn o.s.v. och skrattade om mig och redan snackade bakom min rygg. Jag kände mig allt mer och mer ensam.

Dessa problem kunde jag inte berätta för mina föräldrar, jag skämdes många gånger över att JAG som var en så social liten skitunge, inga riktiga vänner hade. Att ingen ville vara med mig på rasten och att den enda som verkligen pratade med mig i skolan var min lärare. Jag ville inte belasta dessa känslor över mina föräldrar, för jag visste att min syster, hon hade det värre. Jag visste att mina problem gick inte ens att jämföra med hennes känslor.

Detta är omkring samma tid när min syster verkligen började skrika på mina föräldrar för att få ur sig all sin ilska och alla sina känslor från mobbningen från skolan. Automatiskt trodde jag att det var så man skulle göra. Inte prata om sina känslor utan skrika ut dom. Självklart ingenting som min syster kunde förstå, det var så många olika känslor som var laddade i den åldern och i den tiden.
Jag blev allt mer och mer låst i mig själv, och jag spenderade många timmar i mitt egna rum och pratade inte mycket med min familj eller vänner. När högstadiet började. Aldrig varit med om tid som var så jobbig som denna. Man träffar sin nya klass och redan då kommer skitsnacket. Man träffar folk man tror är sina vänner och man blir återigen sårad. Men, jag fick lära mig som liten att känslor får jag hålla för mig själv. Mamma och pappa har tillräckligt just nu. Fler och fler känslor och fler och fler problem inlåsta i mitt lilla huvud. Att visa känslor för mig då, det var att visa svaghet. Det hade jag fått höra. Att vara iskall  och bara leva ut dagen, det var mitt kall just då.

Gymnasiet, första året samma sak. Mobbning på riktig hög nivå, till slut klarade jag inte mer. Jag började till slut att skolka några lektioner i taget. Och till slut stannade jag bara hemma tills mamma frågade vad som hade hänt. Tårarna brast ut. fly förbannad som hon blev ringde hon min lärare och det blev ett jävla tjafs om det.
Det var första gången, jag verkligen pratade med min mamma om hur jag verkligen mådde.

Det finns tider då jag faktiskt tänkt på självmord jag ska inte förneka detta. Men ingenting jag ens tänkt tanken att faktiskt göra. Mina föräldrar har alltid sagt åt mig att kämpa. Min syster är ett levande bevis på att man kan kämpa. Man vinner i slutändan när man slipper alla idioter.

Ni kanske inte tycker detta var värt att läsa. Men för mig är det viktigt att ni förstår, varför jag är så tillsluten person. Varför jag inte tycker om att prata om känslor. Varför jag är "tuff" av mig och varför jag är den jag är. Jag älskar min familj, det är delvis dom som har räddat mig. Mina föräldrar, min syster och min bror!

För att inte tala om min bror. Jag har alltid sett upp till honom. Som liten gjorde jag allt för att bli som honom.

Jag skyller inte på någon i min familj över hurdan jag har blivit. Jag är glad över den jag är, och är jävligt stolt och över mina föräldrar som står upp som dom gör. Jag är stolt över min syster för otroliga kvinnan hon är idag. Över all skit hon fått ta i sitt liv, ändå hittat den mannen som älskar henne, oavsett vad.
Jag är stolt över min bror, över att hur mycket skit han än fått ta av oss systrar, så finns han alltid där. Han vill en alltid väl. Och han ser alltid till att man vet om vart han finns!

Det kanske var en jäkla text - men nu kanske ni förstår lite mer över vem jag är.