söndag 27 februari 2011

27 februari - alzheimers!

Hur är det att ta hand om en person med alzheimers?

För min del då jag tar hand om dementa på jobbet, så är det ett av det roligaste jobben jag vet. Jag vet samtidigt att deras minne och hälsotillstånd ständigt blir sämre, även om de boende är så pass pigga som dom är. Även om de ibland kan tjata om samma sak eller fråga samma sak 7000 gånger på en dag, så anser jag att det är ett av de bästa jobben jag haft.

Däremot, att ha en anhörig som är dement, är otroligt jobbigt. Iaf om man bryr sig så pass mycket om personen i fråga. Jag har en farfar, som är runt 80 år och han har alzheimers sjukdom. När jag först fick veta vad det var så fick jag det förklarat till att hans minne blir sämre. Det lät inte så farligt ändå när jag fick höra det, men jag trodde de menade minnet som i, vad hände för 50 år sen osv.

Så är det inte alls. Min farfar har nu kommit till det stadiet där hans motorik börjar att gå förlorad. Senast i julas, fick vi nästan mata honom för han verkade inte riktigt koppla ihop det här med kniv och gaffel. Det gjorde ont i mig, då jag minns min farfar under hans bästa år. När han var som allra piggast osv.

Jag minns alla sommarkvällar jag sovit över hos min farmor och farfar, då medan min farmor låg framför tv:n och sov, så grillade jag och min farfar korv ute på deras altan när de hade hus. Alla trämöbler (då menar jag "små" möbler som man han ha typ till, dockskåp osånt) och sådant han gjorde till mig. Minns när vi alltid satt och åt glassen "knatte" ute på trappen vid deras hus. Alla gånger vi rensade i deras trädgårdsland från ogräs och jag fick hjälpa till ibland att välja ut blommor han skulle plantera.

Jag minns när vi bodde på Torpa i Jönköping och min farfar kom förbi på en lång promenad hemifrån gräshagen till oss, bara för att säga hej och ge oss varsin kram, och berätta hur mycket vi betyder för honom.

Jag har så många minnen med min farfar, och för MIG så är han den bästa. Jag älskar min farfar så otroligt mycket och det smärtar mig att snart vet han knappt sitt namn. Hade jag kunnat, så hade jag hälsat på honom oftare, om det inte vore för att det gör så sjukt ont i mig att se honom på det där hemmet.

Jag älskar dig farfar, tvivla aldrig på det! För mig är du den bästa <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar