Låt mig berätta en historia om en tjej. Hon är 19 år gammal och som många ungdomar har hon sina bekymmer och problem, som detta med att skaffa ett fast jobb, flytta hemifrån, kärlek och en massa annat. Att vara en ungdom i sig är riktigt jobbigt. Många säger att man hade det värre förr osv, men är detta verkligen sant? Nuförtiden, är barn elaka redan vid första skoldagen, många blir mobbade utan att ens ha hunnit dra in luft i lungorna för att kunna säga hej till sina nya skolkamrater! Nuförtiden är det "mode" att vara pinnsmal, så många svälter sig för att se ut som andra.
Jag har själv alltid varit lite mullig, självklart har jag också tänkt på att svälta mig, men låt oss inse, varför göra sig själv sjuk och deprimerad för att nöja andra? Jag har alltid varit utanför i skolan, men inte har jag gjort mig till någon som är likadan som alla andra, jag kör mitt egna race och jag når till mitt mål. Jag hittar människor som är glada över att jag är den jag är. Att jag tillför något gott i alla sammanhang osv.
Det är svårt att förklara men jag har en del personer att tacka för att de format mig till den jag är idag. Förut var jag svag, hade ingen som helst självsäkerhet eller självkänsla. Jag visste inte vem jag var.
Först vill jag tacka mina föräldrar. Mina föräldrar är bland de starkaste människorna jag vet. Oavsett vad de får gå igenom så kommer de igenom det. Dom håller ihop i vått och torrt, i nöd och lust och i bra tider och dåliga. Precis som de lovat varandra. Mina föräldrar visste aldrig att jag var mobbad i skolan, dom visste inte ens att jag mådde dåligt. Varför inte? Jag hade skuldkänslor, för de hade så mycket att handskas med när det gällde min syster. Vilket vi kommer till senare. Jag berättade aldrig för mina föräldrar att jag mådde dåligt. Det dom lärde mig var att aldrig ta emot någon skit från någon, vilket jag egentligen inte gjorde. Käftade någon emot mig så käftade jag tillbaka. Om någon slog mig och jag gick därifrån, fick jag ändå skiten för det! Mina föräldrar lärde mig att jag kan nå hur långt som helst och att jag kan bli allt jag vill bli om jag bara hade viljan!
Min vilja är att bli en lika bra medmänniska som dom! En som alltid bryr sig och som alltid hjälper en vid jobbiga tider. Mina föräldrar har det tufft nu och mitt hjärta krossas ibland över att jag inte kan göra något för att hjälpa dom.
Min syster har alltid varit mobbad och många gånger tog hon ut det på oss. Nu i efterhand förstår man varför, hon vågade stå upp emot oss för att hon litade på att vi alltid ställde upp för henne oavsett vad. Jag har många gånger skrikit att jag hatar min syster, men alltid gråtit direkt efter för att jag sagt saker jag inte menat. Vi har tyvärr tagit sönder saker som stod oss nära hjärtat, pga alla idioter som inte inser att ord sårar. Ord som har sårat min syster så att jag själv blev sårad. Vi har sagt så många elaka saker till varandra som kanske aldrig går att ta tillbaka, som aldrig går att riktigt förlåta. Men jag älskar min syster, mycket mer än vad jag själv tror ibland.
Min bror har aldrig varit utanför direkt. Men även om jag var utanför i skolan så var han min bästa vän. Vi gjorde allting ihop, sport, lekar ja allt som barn gör. Många gånger avundades jag honom för att han var populär och alla ville umgås med honom. Jag blev många gånger arg över att mina skolkamrater hellre ville umgås med honom, än med mig. En dag skaffade sig min bror en flickvän och jag blev jätteledsen. Helt plötsligt hade han inte samma tid för mig utan bara åt henne. Jag blev avundsjuk på henne, ledsen och arg för att hon stulit min bästa vän. Jag blev med ens otrevlig mot henne tills min bror sa åt mig att bete mig som en medmänniska! Till slut gjorde jag det, och tyvärr tog det slut mellan dom! Jag har aldrig sett min bror så lycklig som han var med henne!
Jag vill tacka en till person som fanns där när jag höll på att tappa fattningen om mig själv. Min allra bästa vän, Hoda Nemr. När jag blev mobbad i gymnasiet så ställde hon upp för mig. Hon lärde känna mig för den jag var och stöttade mig emot alla andra. Utan henne vet jag inte vart jag hade varit idag. Hon hjälpte mig att hitta mig själv, hon fanns där när stunder blev svåra och känslorna tog över. Hon fanns alltid där! Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt, då orden inte finns till!
Det många inte vet om mig, är att jag har svårt att visa känslor. Jag tycker inte om att visa att jag tycker om andra ibland, för att jag ser det ibland som en svaghet. Jag har alltid sett det som en svaghet. När jag blev mobbad och började fatta tycke för någon som pratade med mig, så blev jag sviken! Om och om igen, därför har jag svårt för att visa känslor. Rädslan av besvikelse! Jag är själv rädd att göra min familj besviken!
Så tack, Mamma, pappa, Emmah, Jens och Hoda för att ni hjälpt mig bli den människa jag är idag. Att ni hjälpt mig hitta vem jag är. Idag är jag en relativt stark person, som kan handskas bättre med folks arga kommentarer, jag har en bättre relation till mina föräldrar, jag har en pojkvän som stöttar mig i allt och ska snart bli sambos! Vi har en hund som också hjälper mig i vardagen, det jag saknar mest just nu är min bästa vän! Håll ut vännen, håll ut!
Tack vare er, är jag idag...lycklig!
/ C.schelin
