Jag har insett en jävligt jobbig sanning om mig själv. Om alla ungdomar egentligen och alla barn. Som barn/tonåring så ser man inte personer som individer. Man ser mamma som en mamma, en person som finns hemma och ser till att det finns mat på bordet och pussar bort smärtan när man slagit sig.

Man ser pappa som en pappa, mannen i hushållet som jobbar och kommer hem på kvällen när middagen är serverad. En person som gärna leker med en med leksakerna man har senare.

Man ser inte personer som de individer dom är och jag har insett att jag såg nog aldrig dig som en riktigt individ, farfar.
På begravningen fick jag veta så många saker om dig, som jag aldrig hört talas om innan. Hur du gick på missionen, hur du studerade osv, hur du hjälptes åt med andra att bygga upp Mormonskyrkan, att du var så älskad av folket. Hur viktig du var som person, inte bara för mig utan för otroligt många. Hur du gav till folk och var själv utan. Jag visste aldrig dessa saker och jag blir så ledsen över detta.

Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och verkligen lära känna dig, för den du var. Att få veta mer om den fantastiska man du var och alltid kommer att vara. För mig är du inte längre bara min farfar! Du är min stjärna i himlen, du är min hjälte. Du har visat mig nu att det finns goda människor, och att du inte var den enda! Jag har äntligen fått se den sanna sidan av Kurt Schelin!

Det gör ont i mig att du är borta. Att du inte kommer få se mig när jag är havande med ditt barnbarnsbarn, eller få se dom växa upp! Jag ska lära mina barn att ta vara mer på sina far och morföräldrar, låta dom lyssna på deras livs berättelser, för det kommer dom ha med sig i all evighet!

Förlåt mig farfar, att jag inte tog mig tiden att lära känna dig bättre. Men ska jag göra allt jag kan för att lära känna ditt namn bättre, från och med nu!


Vila i frid!