Idag är det 3 veckor sen du lämnade oss. Och tro mig när jag säger att, det gör lika ont än. Vissa dagar när jag har fullt upp, tänker jag ibland inte ens på dig. Och det får mig att må dåligt, jag känner mig självisk på nåt sätt.
Tårarna rinner nerför kinden än ska du veta. Jag trodde allt skulle bli lättare då begravningen var avslutad. Som om allt skulle bli helt som vanligt, men det blir det aldrig. Saknaden gör lika ont idag, som för 3 veckor sen!
Skillnaden är väl, att jag inte gråter 24/7 som jag gjorde innan. Men så fort jag kommer hem, så väller känslorna fram.
Det kommer bli första julen utan dig och det kommer svida rejält i hjärtat. Ingen som ser så lycklig ut när han ser julmaten, ingen som blir lika glad för julklapparna han får, som du brukade bli! Ingen gosig farfar att krama om och önska god jul till! Orättvist är livet ska jag säga dig. Orättvist är det att du bara gick! Jag är inte arg på dig farfar, bara otroligt ledsen! Hade du inte kunnat bli frisk från din demens utan att lämna oss?
Jag önskar bara jag visste om du kände av att jag satt hos dig. Den natten du gick över till andra sidan. Om du ens, visste att jag var där?
Ge mig ett svar, ge mig ett tecken! Ge mig vad som helst...ge mig dig tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar