Ens rädslor har ändrats sen man var liten!

När jag var liten så fanns det inte många rädslor. Största gråten var när man skrapat upp knäet när man ramlade omkull med cykeln och ens föräldrar fick blåsa och pussa på skrapsåret och man mådde genast bättre. Största rädslan var när man trodde att man tappade bort sin favoritnalle, men inom en kort stund så kommer ens föräldrar med den i sin famn med ett glatt leende. Det mest dyrbaraste jag hade som liten var en nallebjörn som jag fick när jag, min familj och min mormor var i London och jag hade en svår öroninflammation som inte ville läka ihop, sådan smärta jag hade. Då köpte mina föräldrar denna nallebjörn och jag kan tala om för er att den nallebjörnen följde med i flytten till min och Mattias lägenhet och den sitter så fint på sänggaveln. Nu tycker ni nog att jag är lite löjlig som har en liten nallebjörn uppe som vuxen, men den nallebjörnen representerar otroligt fina minnen som jag har med min familj. Det är mycket som har ändrats sen den dagen. Sen den tiden då man var "liten". Helt plötsligt är man vuxen. Man har ett jobb, räkningar och tankar om att en gång i framtiden skaffa familj och hus. Ja hela Svensson Svensson paketet. Dagens samhälle har också ändrats något fruktansvärt. Man är inte lika säker i dagens samhälle som man kanske var när jag var liten. Visst självklart fanns det hemska saker då med men idag när man är ute på kvällarna får man kolla varje kliv man tar. Man måste ständigt vara på sin vakt, för när som helst kan en mördare, våldtäktsman, ja vad som helst dyka upp och ditt liv kan ta slut snabbare än du tror. Jag har helt andra rädslor idag när när jag var liten. Idag handlar mina rädslor om det som står mig närmast. Min familj. Jag räknar med många i min familj, även de jag inte har något "blodsband" med. Jag är rädd att min pappa inte får lämna mig vid altaret, se sin minsta dotter gifta sig och att han inte får vara med och dansa far-och-dotter dansen med mig. Jag är rädd att min mamma inte ska finnas den dagen jag och Mattias får barn. Att mina barn kanske måste växa upp i en värld utan sin mormor! Jag är rädd att min syster en dag inte finns längre, då både hon och jag kommit en bra bit påväg i både vår relation men också i vår väg som individer. Vi har båda växt som människor och vi lär oss av varandra. Jag är rädd att en dag finns inte min svåger där och gnabbas och jäklas med mig, självklart på ett syskonrelaterat sätt, att man alltid kan få ett gott skratt av honom. Jag är rädd att min bror ska försvinna i en olycka med tanke på dagens samhälle, att jag ska få det där samtalet att han ligger på sjukhus och kämpar för sitt liv. Jag är rädd att han inte ska få se sin lillasyster växa upp till en lika bra förebild som han själv är. Jag är rädd att en dag behöva vakna upp utan min pojkvän vid min sida. Jag är ibland rädd för att skapa en framtid tillsammans för att en dag bli berövad på den. Jag är rädd för att somna om nätterna ibland, för man vet aldrig när allting tar slut. Jag är rädd för den dagen jag förlorar mina svärföräldrar, alla tre. Vi har kommit varandra så nära och det känns så skönt att veta att de finns där när man som mest behöver det. Jag är rädd för att förlora min och Mattias "syster och bror" Krille och Jennie. Jag är rädd för att vakna upp och inse att jag aldrig mer får träffa dem, att vi aldrig kan ta en tacokväll och geocaching. Veta att mitt fina bollplank kanske inte finns mer! Jag är rädd för att förlora min andra syster, Hoda. Även om vi inte är blodsbandssystrar, så är vi systrar. Vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans och mer kommer vi gå igenom. Men att behöva vakna upp och inse att du är bort för alltid är kanske mer än vad jag skulle kunna stå ut med. Du är den absolut bästa vän jag har och jag går igenom eld och vatten för dig. För både dig och Adam. Synen på rädsla har förändrats med åren. Allt från en nalle som då var det viktigaste och mest dyrbaraste i ens liv, till något som är så mycket mer värt. En dag kommer vi alla att dö och jag vill utnyttja tiden vi har tillsammans till fullo. Inga ord kan förklara hur viktiga alla dessa människor är för mig. Med tårar som rinner nerför kinden just nu, så vill jag ta en minut att skriva lite om min farfar. Min farfars bortgång har ändrat mig radikalt. Farfar var en man som gjorde allt han kunde för att få ihop sin familj. Även om vissa tycker det var förgäves så säger jag emot. Man kan inte ändra människor, man måste själv ändra sig. Andra kan inte göra jobbet åt en. Det viktigaste jag fått lära mig av farfars bortgång är att tiden vi har tillsammans är dyrbar, vi måste visa våran uppskattning och vår tacksamhet. Farfar lärde mig att det spelar ingen som helst roll vilken hudfärg du har, vart du kommer ifrån, vad du tror på eller vad du tidigare gjort som spelar någon roll. Det handlar om vem du är och vad du gör nu! Det är dags för mig att göra saker som får mig att bli lycklig. Jag ska hjälpa mig själv så jag kan hjälpa andra. Tidigare har jag bara sett mörker i min farfars bortgång, men nu ser jag äntligen ett litet ljus. Självklart sörjer jag fortfarande, det är fortfarande svårt att veta att jag inte får träffa honom osv. Men tack farfar, för den otroliga tankeställaren du gett mig. Du har fått mig in i rätt riktning på livet. Så tack älskade familj för att ni finns, tack för allt ni gör. Tack för att ni lyssnar när ingen annan hör. Jag älskar er till tusen och mycket därtill, ni finns i mitt hjärta, så nära intill!