Ett svar som jag länge väntat på....

Idag är en sådan dag jag troligen aldrig kommer glömma. Idag är en sådan dag där alla känslor väller fram och tillbaka och jag varken vet in eller ut. Allt känns som en gigantisk labyrint idag där jag hela tiden får ledtrådar om vilken väg som är rätt. Oavsett om en fågel viskar i örat att jag ska vänster i en delad korsning så tar jag höger för att min magkänsla säger så. Och på ett litet ögonblick är jag vilse och vägen jag gått på har suddats bort och den enda vägen jag kan gå nu, är rakt fram. Idag är en sådan dag där jag tog på mig promenadskorna, pluggade i höglurarna och bara gick! (tanken var att jag skulle försöka springa lite, vilket gick bra i början sen kom astman och förstörde det hela) Med musiken i öronen så lät jag bara fötterna visa vägen. Mitt huvud var inte alls med i svängarna, kändes som rena terapin när gick omkring där. Med låtar som inspirerar mig och låtar som får mig att ladda om batterierna. Innan jag vet ordet av det så står jag framför min farfars grav. Vilket inte var en destination jag hade planerat, då jag inte orkat ta itu med att gå dit då jag alltid mått dåligt när jag varit där. Men helt plötsligt ser jag hans gravsten framför mig och tårarna börjar att rinna. Jag kan inte hejda dom och jag gråter sedan så högt att folk runt omkring kollar snett på mig. Jag sätter mig på knä framför hans gravsten och minnen dyker upp vilket gjorde hela besöket där så mycket jobbigare. När jag väl får mod till att säga nåt över huvudtaget så har det redan gått en kvart sen jag kom dit. Det enda jag får ur mig är "hur i helsicke kunde du bara försvinna?". Precis som dessa ord släpps lös så försvinner solen som annars strålat så fint. Som dom flesta vet, så har jag inte tagit min farfars bortgång något särskilt bra. Jag vaknar vid 2 på natten igen, som jag gjorde precis när han hade dött. Det var vid den tidpunkten på dygnet som han gick bort. Jag har gråtattacker fortfarande där det gör så ont i hjärtat att jag vill dö, men precis då försvinner det. Många säger att jag borde gå vidare, men det är lättare sagt än gjort. Jag säger inte att det INTE har blivit bättre med tiden, men att det tar tid det har jag märkt. När jag satt framför min farfars grav så ställde jag en fråga som jag så jävla länge (rent ut sagt) har velat få ett svar på. "Har du det bra?" Precis när jag ställt frågan så kommer solen fram igen, den skiner på farfars grav endast, inte på de andra gravarna bredvid hans. Solen sken så starkt och gav sådan värme så jag tar det som ett ja. I mer än 1 ½ år har jag ställt den där frågan nästan varje dag, utan att få ett enda svar. Idag fick jag mitt svar och det gjorde ondare än vad jag trott. För allt jag vill är att få hem min fina farfar igen. För trots allt så är livet en labyrint, det gäller bara att hitta den rätta vägen ut. Alltid älskad, alltid saknad. Aldrig glömd. Kurt Schelin, du kommer alltid finnas i våra hjärtan.