En kväll i skrivandets stund....

Idag är en sådan dag. En dag där man ifrågasätter allt i sitt liv och sina erfarenheter och allt som hänt i ens liv. Det är sådan dag då jag ifrågasätter om den verkligen existerar en "Gud" (nej jag har definitivt inte blivit kristen bara för jag nämner ordet och för att jag skriver att jag tvivlar) och hur denne "Gud" kan vara god? Med så jävla mycket skit som finns i världen, så mycket smärta och ondska som finns här i världen. Det kan vara jag som har fel och många säger ständigt; "Det som inte dödar dig gör dig starkare" och det har väl en mening med allt som händer? Men vad är meningen med att känna rädsla för framtiden? Vad är det för mening att gråta över någons död ca 5-6 år senare efter deras beslut om att ta sitt egna liv? Vad är meningen med att frukta att någon i ens liv ska besluta sig för att göra samma sak och man återigen står där, nedbruten och kämpar för att ens få luft? Året är långt ifrån över men jag har lärt så mycket detta året om mig själv och om andra. Jag har insett att allt jag faktiskt gått igenom i mitt ännu ganska unga liv verkligen förändrat mig, men det är främst detta året som den större förändringen skett. Jag har insett att jag är en överlevare och att jag är en jävla krigare. Låt oss ta som exempel att 5, ja ni läste 5 av mina vänner har tagit sina egna liv och att en annan vän till mig faktiskt blev knivskuren i ett bråk och dog av blodförlust. En av dessa 5 personer som tog sina liv var som en bror för mig, Jonathan. Jag pratade med honom om allt och han var som en extra storebror. Han var beskyddande och ville alltid mitt bästa. Jag visste ett tag att han mådde dåligt pga hans uppväxt med en pappa som både missbrukade alkohol men missbrukade även sin makt över sina 2 söner, varav en av dessa var Jonathan. Det var ärr som aldrig riktigt skulle läka helt och definitivt aldrig försvinna. Han bestämde sig för 5 år sen att han skulle ta sitt liv. Han orkade inte mer, vart han än vände sig så fanns han inre demoner där och förgörde honom. Jag tänker inte vara som alla andra och snacka om hur jävla självisk han var för det var hans beslut. Det fanns en anledning och jag skyller hellre på sjukvården som inte hjälpte honom när han sökte i ren desperation efter hjälp mot sina självmordstankar och de sa rätt ut att det bara tonårsfasoner. Att han helt enkelt skulle växa upp. Så för 5 år sen bestämde sig min bästa vän för att hänga sig varpå vår gemensamme vän Anten hittade honom i sin egna lägenhet. Jag fick aldrig chansen att säga hejdå till Jonathan, och om det finns något jag ångrar mest i hela mitt liv så är det att jag faktiskt inte ringde honom när magkänslan sa att något var fel. Det är ett beslut som jag ångrar och som jag får leva med för resten av mitt liv. Jag vet att jag inte kunde rädda Jonathan men känslan av att jag svek honom finns där. Bara ett samtal hade kanske kunnat göra skillnad för honom i den stunden, vetat att det finns någon som bryr sig även om det inte skulle vara tillräckligt att leva för. För snart 3 år sen dog min farfar, jag satt bredvid och såg på hur det sista andetaget lämnade hans kropp och han blev kall. Samtidigt som jag försökte greppa verkligheten om att min farfar, min största hjälte var död var jag tvungen att lugna ner min faster som satt bredvid och hela situationen kändes hysterisk innan min pappa kom. Först då kunde jag slappna av och låta det sjunka in att jag aldrig mer kommer att träffa min farfar i detta jordeliv. Jag höll ett tal på hans begravning, det var ett vackert tal om att han inte längre hade ont och att det ska ses om en lycklig dag för han lider inte mer. Släktingar som faktiskt inte haft minsta kontakt med oss kom fram och kramade mig och jag kände vilken jäkla dubbelmoral de har. Från att inte vilja ha kontakt med oss till att krama mig för att höll ett tal på min farfars begravning och tackade mig för de fina orden som skulle hjälpa dem genom sorgen? Som om jag stod där för deras skull? Ända sen jag var 14 år har jag gång på gång gått igenom känslan av förlust då det alltid är någon som mår så dåligt att de behöver ta sitt liv. Senast nu var för 2 månader sen ungefär, och innan det var det mitt ex som tog sitt liv. 1 månad innan. Det var en person jag hatade av varenda jävla del av min kropp och många gånger har jag svurit att han ska brinna i helvetet men jag skulle aldrig vilja se någon må så dåligt att de känner att den enda vägen ut är självmord. Återigen säger jag inte att det är själviskt, även om MÅNGA jag känner säger annorlunda. Men min fråga är då, om nu denne "gud" finns och den är så god, varför i helsicke ska vissa människor behöva förlora så många under en så kort period av sitt liv och varför dör helt oskyldiga människor varje dag för egentligen ingen som helst rimlig anledning? Varför får förövare och mördare osv leva när de tagit eller förstört andras liv? Vad har jag lärt mig om mig själv detta året? Jag vet att jag är en människa som vill att ALLA runt omkring mig ska må bra, även om jag själv mår skit. Jag beter mig som om jag är alla andras jävla terapeut och gud förbjude om jag inte hör av mig direkt om något händer i en annan människas liv. Det känns ibland som om mina egna vänner inte kan förstå att jag har själv demoner att ta itu med, det är demoner som även jag, som många andra, måste slåss mot varenda dag. Det finns saker som hänt i mitt liv (som jag inte tar upp här och nu) som jag måste leva med för resten av mitt liv, minnen jag aldrig blir av med som jag än idag försöker leva med. Men när vännerna säger att jag t.ex är jobbig som "bara tjatar" om min t.ex. viktnedgång så förstår dem inte att detta är något så positivt för mig för JAG gör detta för MIG själv. Många säger att det kallas för avundsjuka men när man får höra från sina egna vänner hur jobbigt det är när man skriver på fejjan att vågen visade på minus eller att man är gymmet osv, så dödar det ens självkänsla för man vill ju inte vara ett jobbigt moment för sina vänner. Denna sommaren har fått så många nya vänner tack vare jobbet som verkligen lärt mig att lyssna på min egna röst och inte andras. Att JAG kommer före alla andra för mig och att min hälsa är viktigare än någon annans. 2 av dessa fina vänner jag fått via arbetet heter Martin och Simon. Dem hjälper mig dagligen med min kamp mot min övervikt och peppar mig så det heter duga. De hjälper mig att inte ge vika för andras problem hela tiden utan att fokusera på mig själv. De vet det mesta om mitt förflutna och de hjälper mig att försöka glömma (även om det är omöjligt) men de försöker. Och det är såna vänner jag behöver i mitt liv. Det finns 2 andra vänner som jag har känt länge men inte förrän nu egentligen verkligen lärt känna. Linda och Frida 2 som jag gått i skolan med och det är nu som vi alla börjat umgås och lära känna varandra för vilka vi är. Dessa 2 personer vet också delvis om mina inre demoner som jag än idag kämpar mot. Jag har många fina vänner i mitt liv och jag önskar jag hade tid och energi att skriva om dem alla men det finns en vän till jag måste dela med mig av. Det är en kvinna som jag lärt mig så mycket av. Hon är lika gammal som mig men hon är en förebild och hon hjälper mig varje dag, varje minut och varje sekund. Det finns inte ett enda själviskt ben i hennes kropp och hon finns alltid där när jag faller och hjälper mig upp igen, steg för steg.Min älskade bonussyster Hoda, vad vore jag utan henne! Den enda människa som vet precis ALLT om mitt förflutna och hon står vid min sida varje dag. Jag har många som betyder otroligt mycket men ingen kommer i närheten av henne. Det spelar ingen roll vad jag än försöker uppnå med mitt liv så stöttar hon mig och hjälper mig nå mina mål. Spelar ingen roll om det handlar om kost eller träning eller boken jag försöker skriva så är hon där och stöttar! Tack min ängel, mitt hjärta för all lycka du och Adam skänker mig. Jag älskar er så otroligt mycket! Jag har lärt mig bara i år att ta hand om mig själv före alla andra. Jag kan göra mycket men jag kan inte trolla. Jag kan inte ta bort andra smärta, jag kan finnas där men det måste också vara på mina egna villkor. Något jag måste lära mig att förklara för mina vänner, men jag vet att dem som är riktiga vänner kommer förstå. De andra kan fara och flyga! Tigern som kommer pryda min arm kommer representera mig och mitt liv. Att man aldrig ska ge upp, man kan nå sina mål! Man kan överleva allt, det är något mina 5 vänner bevisat för och även min farfar. Han har hjälpt mig att gå vidare från det mesta. Tack älskade vänner för att ni finns och står ut med mig. Vi tar en dag i taget och vi börjar idag. Over 'N' Out! / c.schelin