Mattias!

Det som hände i söndags har verkligen knäckt mig totalt denna vecka och allting går så fort.
Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig.

För lite mer än 5 1/2 år sen så dog min allra bästa vän. Det fanns så många gånger som jag ville gå samma öde tillmötes som honom men vännerna omkring mig fick mig att överleva, dag för dag.
Men innerst inne ville jag inte leva utan Jonathan.
Sen kom det en dag när en otroligt söt kille kommenterade en bild på bilddagboken, och den dagen kan jag säga att jag blev räddad.
Det fanns en mening med att jag skulle träffa dig Mattias.
Du fick mig att le, skratta och vilja leva igen. Varje dag med dig gjorde mig lycklig.

Vi har så många fina minnen tillsammans, alla gånger vi varit i Tranås och i Halmstad.
När vi flyttade till lägenheten och när vi spenderade första julen här.
Dagen vi förlovade oss.
Jag har bara fina minnen med dig för jag minns inga dåliga minnen. Självklart har vi haft våra gnabb och duster men vem har inte det?
Det som hände i söndags var något som var tvunget att hända. Ett avslut på något som var riktigt fint men det blir också början på något ännu finare.
En fantastisk vänskap är det början på och även om det svider så jävla mycket att se dina saker försvinna härifrån så vet jag att jag aldrig kommer förlora dig som min bästa vän.

Hade jag förlorat dig nu så vet jag inte hur jag skulle ta mig vidare.
Inte för jag vet hur man tar sig vidare från något sånt här men, vi kan som tur är stötta varandra.
Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi överlever ihop.

Tack älskade fina du för dessa underbara 5 åren och tack för att du räddade mig.
Jag hoppas detta är en början till en helt fantastisk vänskap.
För alltid vid din sida / Lina

Ps, stina hälsar massvis med pussar till dig!

Ta en titt i spegeln - gör du ditt yttersta?

Jag är uppvuxen med citatet "har du inget fint att säga så var då istället tyst".
Jag kommer vara ärlig här och säga att jag har inte ALLTID levt efter detta, men för det mesta försöker jag tänka på det citatet.
Ibland måste man få säga hur man känner men det viktiga är hur man säger det.
Jag försöker dagligen hjälpa mina vänner att höra sin egna röst och lyssna på sig själva i första hand. Jag försöker dagligen hjälpa folk att förbättra deras självförtroende och deras syn på sig själva, för de flesta vänner jag har, har ett fruktansvärt taskigt självförtroende och tror inte att de duger.
Detta försöka jag dagligen att ändra och har många gånger fått höra att jag bara snackar skit ungefär. Senast jag fick höra detta tog mitt egna självförtroende en törn och jag funderade på vad jag egentligen sagt eller gjort för att få höra detta.

En nära vän till mig har fått höra saker om mig och sa sedan att hon bryr sig inte om vad andra säger, för detta är något JAG hjälpt henne med och det betydde så otroligt mycket att få höra.
Jag vet precis hur det känns att inte alls duga och känna att ingen gillar en och att man måste göra sig till. Men efter flera år av mobbning så inser jag idag att jag har människor omkring som älskar mig precis för den jag är. För att jag är den där glada, trevliga pricken som kan få ihop en grupp och att vi tillsammans kan skratta och ha kul.
Jag vet att jag har människor omkring som faktiskt är tacksamma för att jag bryr mig så som jag gör och för allt jag gör för dem.

Så tro på mig när jag skriver detta, du duger - precis som du är.
Du ska ALDRIG behöva göra dig till för människor som kanske tycker du är "tråkig" som du är, så är inte fallet. Det är bara tråkigt att DEM inte kan se det fina hos dig som troligen vi andra ser!
Låt aldrig någon trycka ner dig någonsin, troligen mår dessa människor jävligt dåligt själva och måste ta ut det på någon. Och jag är hemskt ledsen över att de tar ut sina frustationer på just dig, det de gör är fel och det finns absolut ingen som helst ursäkt för det dem gör.

Men om du är en av dessa människor som snackar bakom ryggen på folk, trycker ner folk utan anledning osv, jag hoppas du hittar tillbaka till rätt riktning. För den riktningen du går på nu kommer leda dig till ett jävla tråkigt liv där vänner inser vilken skit du är.
Ta en titt på dig själv och fråga dig själv; "vill jag ha vänner eller vill jag ha riktiga vänner?"
För vänner kommer och går men riktiga vänner ska finnas där för dig, men fortsätter du som du gör, så kommer de att växa om dig och inse hurdan du är.
Gör en förändring idag och börja med dig själv.

Jag är riktigt tacksam över vilka som är mina riktiga vänner, de visar verkligen när man mår som sämst vilka som verkligen ställer upp.
De andra är väl bara en fas i livet antar jag!

Tack för ikväll kära vänner, och glöm inte att ta hand om varandra.
Ni duger precis som ni är!
Over 'N' Out! / C.Schelin

Sanning i drömmar?!

Jag ser dig. 

Du går och balanserar på staketet vid fotbollsplanen och pratar om dina framtidsplaner. När du trampar snett och trillar ner skrattar vi båda gott och du lägger dig på rygg i det mjuka gröna gräset. Du ropar mitt namn innan du skrattar ännu mer. 

Du återberättar när vår vän sprang i skogen och slant till och hamnade till slut på sjukhuset.

"Och han var så jävla dum att han inte visste vilket nummer 112 har!" skrattar du ut medan du slår armarna om magen. Ditt skratt klingar och dina ögon glittrar. 

Vi promenerar längs Friaredalen som vi alltid gjorde. Vi hängde på lekparken precis som förut. 

Du pratar som om ingenting kommer ändras. Men helt plötsligt går solen bakom molnen och det blir kallt. Ditt skratt försvinner och ditt leende försvinner. 

Din blick blir orolig medan du frågar varför jag känner som jag gör.

Jag förstår inte vad du menar och ber dig förklara. Du lägger händer om mina axlar och frågar igen varför jag känner som jag gör, varför jag tycker så illa om mig själv. 

Din blick är allvarlig och orolig och det märks att du vill veta vad jag har att säga till mitt försvar.

"Jag misslyckades Jonathan...jag är ett jävla misslyckande missfoster"

Dina ögon samlar på sig tårar och frågar vad jag misslyckats med. Din röst är len som sammet och tonen är outhärdlig att lyssna på.

"Jag kunde inte Jonathan, hur ska jag kunna förlåta mig själv. Jag klarade inte av det, oavsett hur jag än gjorde så klarade jag inte av det!" skriker jag med tårarna som rinner nerför kinden och snabbt försöker jag få i mig luft som verkar försvinna omkring. 

Din blick ser frågande på mig. Du vet vad jag menar men vill höra mig säga det. Du vill höra mig säga det högt så jag hör själv vad jag misslyckats med.

"Jag lyckades inte rädda dig. Jag, din bästa vän, din syster. Allt vi gått igenom och jag kunde inte rädda dig. Jag misslyckades så jävla illa. Hur fan ska jag kunna förlåta mig själv, hur fan ska DU kunna förlåta mig? Jag borde vetat när jag skulle ringa och ändå gjorde jag det inte. Jag svek dig Jonathan och den känslan försvinner aldrig!"

Tårar rinner nerför din kind medan du helt plötsligt ler. 

"Det finns inget att förlåta hjärtat mitt. Det var du som räddade mig. Jag sa till dig en dag att jag ville dö och du gav mig styrkan till att avsluta mitt liv på mitt sätt. Jag vet att det gör ont, det gör ont hos mig med. Saknaden av att få krama om dig svider. Att inte få prata med dig varje dag gör ont. Men vi är många som vakar över dig här. Du kanske inte alltid ser oss men vi finns här. Kämpa Lina, ge aldrig upp. Du misslyckades inte från att rädda mig. Du gav mig styrkan att få rädda mig själv. Det finns inget att förlåta Lina, inget alls. Jag hör dig när pratar med mig, när du tror att jag inte hör. Jag hör varenda ord du säger, hur jobbigt du har det. Jag känner din smärta efter saknaden av mig och alla andra, jag känner den. Men ge för fan aldrig upp Lina, love mig det!"

Jag vaknade upp med tårar som gjort kudden dyngsur och en smärta i bröstet som gjorde det svårt att andas. Över 5 1/2 år sen Jonathan.

Du hälsar på mig då och då, jag känner det på mig. Jag hör dig i mina drömmar och säger åt mig att kämpa när allt känns jobbigt. 

När jag känner mig som mest ensam. 

Men det gör så ont, så inuta helvetes ont!

Och det blir inte bättre med tiden....