Mattias!

Det som hände i söndags har verkligen knäckt mig totalt denna vecka och allting går så fort.
Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig.

För lite mer än 5 1/2 år sen så dog min allra bästa vän. Det fanns så många gånger som jag ville gå samma öde tillmötes som honom men vännerna omkring mig fick mig att överleva, dag för dag.
Men innerst inne ville jag inte leva utan Jonathan.
Sen kom det en dag när en otroligt söt kille kommenterade en bild på bilddagboken, och den dagen kan jag säga att jag blev räddad.
Det fanns en mening med att jag skulle träffa dig Mattias.
Du fick mig att le, skratta och vilja leva igen. Varje dag med dig gjorde mig lycklig.

Vi har så många fina minnen tillsammans, alla gånger vi varit i Tranås och i Halmstad.
När vi flyttade till lägenheten och när vi spenderade första julen här.
Dagen vi förlovade oss.
Jag har bara fina minnen med dig för jag minns inga dåliga minnen. Självklart har vi haft våra gnabb och duster men vem har inte det?
Det som hände i söndags var något som var tvunget att hända. Ett avslut på något som var riktigt fint men det blir också början på något ännu finare.
En fantastisk vänskap är det början på och även om det svider så jävla mycket att se dina saker försvinna härifrån så vet jag att jag aldrig kommer förlora dig som min bästa vän.

Hade jag förlorat dig nu så vet jag inte hur jag skulle ta mig vidare.
Inte för jag vet hur man tar sig vidare från något sånt här men, vi kan som tur är stötta varandra.
Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi överlever ihop.

Tack älskade fina du för dessa underbara 5 åren och tack för att du räddade mig.
Jag hoppas detta är en början till en helt fantastisk vänskap.
För alltid vid din sida / Lina

Ps, stina hälsar massvis med pussar till dig!