Du går och balanserar på staketet vid fotbollsplanen och pratar om dina framtidsplaner. När du trampar snett och trillar ner skrattar vi båda gott och du lägger dig på rygg i det mjuka gröna gräset. Du ropar mitt namn innan du skrattar ännu mer.
Du återberättar när vår vän sprang i skogen och slant till och hamnade till slut på sjukhuset.
"Och han var så jävla dum att han inte visste vilket nummer 112 har!" skrattar du ut medan du slår armarna om magen. Ditt skratt klingar och dina ögon glittrar.
Vi promenerar längs Friaredalen som vi alltid gjorde. Vi hängde på lekparken precis som förut.
Du pratar som om ingenting kommer ändras. Men helt plötsligt går solen bakom molnen och det blir kallt. Ditt skratt försvinner och ditt leende försvinner.
Din blick blir orolig medan du frågar varför jag känner som jag gör.
Jag förstår inte vad du menar och ber dig förklara. Du lägger händer om mina axlar och frågar igen varför jag känner som jag gör, varför jag tycker så illa om mig själv.
Din blick är allvarlig och orolig och det märks att du vill veta vad jag har att säga till mitt försvar.
"Jag misslyckades Jonathan...jag är ett jävla misslyckande missfoster"
Dina ögon samlar på sig tårar och frågar vad jag misslyckats med. Din röst är len som sammet och tonen är outhärdlig att lyssna på.
"Jag kunde inte Jonathan, hur ska jag kunna förlåta mig själv. Jag klarade inte av det, oavsett hur jag än gjorde så klarade jag inte av det!" skriker jag med tårarna som rinner nerför kinden och snabbt försöker jag få i mig luft som verkar försvinna omkring.
Din blick ser frågande på mig. Du vet vad jag menar men vill höra mig säga det. Du vill höra mig säga det högt så jag hör själv vad jag misslyckats med.
"Jag lyckades inte rädda dig. Jag, din bästa vän, din syster. Allt vi gått igenom och jag kunde inte rädda dig. Jag misslyckades så jävla illa. Hur fan ska jag kunna förlåta mig själv, hur fan ska DU kunna förlåta mig? Jag borde vetat när jag skulle ringa och ändå gjorde jag det inte. Jag svek dig Jonathan och den känslan försvinner aldrig!"
Tårar rinner nerför din kind medan du helt plötsligt ler.
"Det finns inget att förlåta hjärtat mitt. Det var du som räddade mig. Jag sa till dig en dag att jag ville dö och du gav mig styrkan till att avsluta mitt liv på mitt sätt. Jag vet att det gör ont, det gör ont hos mig med. Saknaden av att få krama om dig svider. Att inte få prata med dig varje dag gör ont. Men vi är många som vakar över dig här. Du kanske inte alltid ser oss men vi finns här. Kämpa Lina, ge aldrig upp. Du misslyckades inte från att rädda mig. Du gav mig styrkan att få rädda mig själv. Det finns inget att förlåta Lina, inget alls. Jag hör dig när pratar med mig, när du tror att jag inte hör. Jag hör varenda ord du säger, hur jobbigt du har det. Jag känner din smärta efter saknaden av mig och alla andra, jag känner den. Men ge för fan aldrig upp Lina, love mig det!"
Jag vaknade upp med tårar som gjort kudden dyngsur och en smärta i bröstet som gjorde det svårt att andas. Över 5 1/2 år sen Jonathan.
Du hälsar på mig då och då, jag känner det på mig. Jag hör dig i mina drömmar och säger åt mig att kämpa när allt känns jobbigt.
När jag känner mig som mest ensam.
Men det gör så ont, så inuta helvetes ont!
Och det blir inte bättre med tiden....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar