Svaren är långt borta, men smärtan nära inpå....

Livet går vidare, oavsett man varken vill eller förstår det, så går livet vidare. Oavsett hur ont det gör att erkänna, så lever man vidare genom smärtan och sorgen och känner sig ibland självisk för att man inte alltid har en person i sitt huvud. Jag har under ett år mått otroligt dåligt över min farfars bortgång och det gör jag fortfarande. Det kommer alltid vara ett tomt hål i hjärtat som ingen nånsin kan fylla. Det som nog gör mest ont är vetskapen att inte få träffa han mer. Att han inte finns där på äldreboendet i Bankeryd och väntar. Det gör nog mest ont. Farfar, jag har länge levt i förnekelse och jag gör det nog än. Som de flesta barbarn vill man inte tro att dödligheten slår till hos alla. Och innerst, den natten du dog var jag bara ett ensamt litet barn som var vettskrämd. Jag visste att oavsett hur mycket jag ville att du skulle leva, så var din själ redo att ge sig av. Det kvittade hur många gånger jag än bad till mina skyddsänglar att inte ta med dig så var det dags. Jag ville aldrig ta adjö av dig, jag trodde väl helt enkelt inte att du kunde dö. Jag ville inte tro det. Säg mig farfar, hur går man vidare? När slutar det göra ont? När slutar man gråta tills man nästan tappar andan och tror att luften tar slut? När tar tårarna slut? Känns som om jag alltid gråter men tårarna kommer ändå! När ses vi igen farfar? Hur är det himlen? Är det sant som du sa när du levde att himlen ser olika ut för varje person? Finns det en golfbana där för dig, finns det mandelkubb och knatteglass i din himmel farfar? Så många frågor men så få svar. Det var inte meningen att det skulle gå såhär. Du skulle ju få vara med på mitt bröllop. Vara med och få träffa mina barn. Farfar, det gör ont.....

Lika ont trots att 1 år gått....

Över ett jävla år har gått nu. Och inget känns bättre. Det gör lika jävla ont varje dag, varje dag är en kamp. Varför kan inte folk låta mig vara, låt mig sörja, låt mig ta den tid jag behöver. Och nej, det var inte "bara" min farfar. Det var en av de få personer jag såg upp till, en av de få hjältar jag har. Farfar var ett bevis på att goda människor finns. Och lika ont gör det idag, som den natten han försvann. Att jag gråter så pass att jag tappar andan ibland är väl inget nytt, och definitivt inget som bara försvunnit. Nu när julen närmar sig, så blir det bara värre. Att hela tiden bli påmind om att du aldrig kommer sitta i soffan med oss på julafton, öppna dina paket som främst innehöll godis och kexchoklad, se hur du lyser upp för varje julklapp, farfar varför försvann du?? Att inte höra ditt "tackarr, tackarr!" längre när du får nåt. Eller hur du alltid lös upp när du fick se mig! Du frågade alltid om jag och Mattias hade förlovat oss och varje gång jag sa "nej farfar, inte än!" så log du bara och sa att vi var så fina ihop. Jag ville verkligen att du skulle få vara med om den dagen vi förlovade oss, så jag för en gång skull kunde säga "ja farfar, vi har förlovat oss nu!". Jag ville så gärna ha med dig den dagen jag gifter mig! Att du skulle få träffa mina barn. Även om jag vet att du alltid vakar över oss och att du är här titt som tätt så anar du inte hur ont det gör farfar. Jag gör allt vad jag kan för att du skall vara stolt över mig. Men ibland känns det som om jag aldrig kommer göra dig riktigt stolt. För jag hör dig aldrig säga det längre. Sist jag hörde dig säga det, var när jag berättade att jag blivit undersköterska och att mitt arbetsliv kommer innebära att ta hand om människor. Då sa du att du var stolt över mig. Jag behöver höra det oftare farfar. Det känns som ett stort öppet sår i hjärtat och att oavsett hur mycket jag än gråter, så slutar inte tårarna komma. Allt som finns kvar nu, är gravstenen, med ditt namn på. Jag vill bara ha tillbaka dig och jag vill bara kunna krama om dig en sista gång. Jag önskar jag kunde få tillbaka dig, om inte för min skull, men för pappas. Han har inte varit sig själv sen den dagen du försvann farfar, och det gör ont i mig att veta att jag inte kan göra något. Det enda jag kan ge som tröst är att du mår bra och att du inte hade ont den natten du försvann. Det gör så ont i mig att veta att han aldrig får träffa sin pappa igen och jag ser smärtan i hans ansikte hur jobbigt det är för han. Så oavsett hur ont det gör i mig, så måste det göra 1000 ggr så mer ont i pappa. Jag önskar himlen hade Skype. Då hade vi kunnat videochatta varje dag, du och pappa hade kunnat videochatta varje dag och då hade han kanske inte mått såhär dåligt! Ibland önskar jag att jag kunde byta plats med dig farfar, allt för att pappa ska må bättre. Och jag vet att du alltid fick han att må bra. Du gav han så många skratt och varje gång han kom hem efter att ha besökt dig, så hade han alltid något gott att säga om dig. Och nu, nu får vi aldrig mer se dig. Världen är orättvis och jag undrar ibland varför man ska utsättas för såna här saker? Varför? Vad är meningen med smärta som denna? Att det som inte dödar en gör en starkare? För jag känner mig inte ett dugg starkare.... Snälla farfar, det är så många svar jag vill ha. När ses vi igen? Hur länge ska det göra såhär ont? Varför ska det behöva göra såhär ont?? Jag saknar dig farfar! Alltid älskad, aldrig glömd <3