Framtidsplaner!

För första gången på över ett år så blir jag sjuk.
Jag hade journatt i lördags och jobbade med feber, förkylning, astmaanfall och ibsanfall, allt på en och samma gång. Vilket var skittufft ärligt talat, då mitt arbete på natten normalt är jobbigt så gjorde inte dessa faktorer natten lättare.
Men jag slutade lagom tidigt igår och satte mig ner och målade lite småsaker såsom en ljuslykta som nu står tänd bredvid tv:n, ett salt och pepparset fick lite vit färg på sig och även 2 plåtkrukor där 2 ljung står i och skall pryda köket.

Idag var jag ledig men ändå inte helt frisk så tog jag mig an köksbordet.
Jag och Mattias har många gånger pratat om att köpa ett nytt köksbord och ibland har jag verkligen velat göra det, men det finns något med det där köksbordet som betyder mycket för mig.
Det är samma köksbord min farmor och farfar hade innan de båda blev placerade på äldreboenden och bordet fick min storebror. Men när jag och Mattias skulle flytta till vår nuvarande lägenhet så fick vi ta över detta bord. Och det står mig nära till hjärtat just på grund av farfar.
Så i kanske 2 år har jag funderat på att måla om det kära bordet men aldrig riktigt tagit steget då det känts fel. Idag målade jag det i antikvitt och det blev bara så jäkla bra.
Imorgon hämtas det stolar till bordet och till nästa månad ska jag kolla efter en kökssoffa att ha på ena sidan, då det är något jag alltid velat ha i mitt kök.

Mycket händer nu i livet, förutom att jag är sjuk och inte kan träna men det finns ju annat än det som pågår ju. Jag och Mattias har kommit överens om att vi äntligen ska börja spara pengar till en kontantinsats så att vi så småningom kan börja kolla på hus.
Men, ett hus i självaste Jönköping lär det inte bli.
1. Vi har inte råd att lägga 3-5 miljoner på ett hus.
2. Jag TÄNKER INTE lägga 3-5 miljoner på ett hus.
3. Jag vill bo någorlunda mittemellan Tranås och Jönköping så bådas familjer har LIKA smidigt att ta sig till oss och den dagen vi har barn så ska min mamma kunna ta EN buss för att komma och hälsa på, lika lätt som min fina svärmor kan ta EN buss eller sin bil till oss och mysa.

Jag kunde inte vara lyckligare för stunden och jag har så många drömmar och förhoppningar om vårat framtida hus. Det ska vara ett tillräckligt stort hus så när vi får barn slipper vi flytta till något större, detta skall (förhoppningsvis) bli våra barns enda hus att växa upp i.
Det ska vara stort och luftigt, ligga någorlunda utanför "mitt-i-smeten" boendet osådär.
Jag kan verkligen se vårt hus framför mig och jag kan se oss bo där, se oss få barn. Se barnen springa på gräsmattan, medan jag, Mattias och våra familjer sitter på trädäcket utanför huset och umgås och fikar. Jag längtar till den dagen min lilla systerson ska få en kusin. För jag vet hur väl han kommer ta hand om henne/honom.

Många kallar mig galen som planerar så mycket om min framtid när jag faktiskt inte vet om det kommer hända. Men kalla mig inte galen, kalla mig för optimist.
Mattias är inte den som ser in i framtiden och ser saker som jag gör det. Därför behöver han mig och jag behöver honom. Jag kan se in i framtiden för oss båda, jag är den som ser till att vi tar vissa steg i våra liv tillsammans och han kan dra mig tillbaka till verkligheten när det behövs.
Även om han egentligen kanske vet, att jag i slutändan har rätt ;)

Livet fungerar riktigt bra just nu trots att jag faktiskt är lite småkrasslig, men förkylningen har inte tagit så hårt på mig som den brukar göra. Det kanske har med min träning och min kost och göra, det kanske har med alla vitlökskapslar jag stoppar i mig varje dag, det kan ha med att göra att jag idag mår så otroligt mycket bättre än vad jag gjorde för 1 år sen.

Så idag är jag riktigt nöjd med mitt liv och jag hoppas ni andra känner likadant :)
Ta hand om varandra i höstkylan som sakta kryper inpå oss!
Over 'N' Out / C.Schelin

Rädd för att dö?!

Framtiden.
Den kan ta slut om 80 år eller också om 2 minuter.
När som helst kan livet ta slut utan att vi egentligen har något att säga till om. I mitt liv har döden knackat på min axel flera gånger och tagit människor jag behövt som mest. I vissa fall var döden faktiskt väntad men i många fall var den inte det.

Jag är inte rädd för att dö. Jag vet att när den dagen kommer, så kommer jag vara redo. Oavsett om det är imorgon eller om det är om just, 80 år. Jag vet att det finns en mening för det.
Jag har många små rädslor men bara en stor rädsla.
Min stora rädsla är att förlora dem jag älskar. Jag är rädd att jag en dag ska få samtalet om att min fästman dött i en olycka på vägen hem från sitt arbete.
Jag är rädd att min älskade pappa inte ska få leva till den dagen jag gifter mig, att han inte kommer få gå med mig nerför altaret och dansa "far-och-dotter" dansen på mitt bröllop.
Jag är rädd att min mamma inte ska leva för att få se mig och mina barn växa upp. Att mina barn ska få växa upp utan sin mormor. Sin mormor som kommer vara barnvakt och lära dem att baka bullar och andra egentligen obetydliga saker som faktiskt kommer betyda mycket för mina barn när dem växer upp. Jag är rädd att mina syskon ska gå bort, för vad vore jag utan mina vägledare och förebilder? Vad vore jag utan gnabbet vi har syskon emellan och vem ska jag gå till för råd? Vem ska lära mig att bli en bra mamma om inte min syster? Och vem ska lära mig om livets gåtor om inte min bror?

Jag är rädd för att förlora min bonussyster Hoda, för vad vore jag utan henne? Vem ska jag prata med när livet är åt helvete och allt går fel? Vem ska lyssna på mina sorger och min glädje om inte hon? Jag är rädd att förlora henne, för jag vet inte om jag skulle klara av det.

Jag är rädd att förlora mina 2 närmsta vänner Krille och Jennie, 2 människor som verkligen visat mig att man kan nå botten och ta sig uppåt. 2 personer dagligen visar mig vad vardagliga hjältar är. 2 förebilder inte bara för mig, men för mina framtida barn.

Jag är rädd för att förlora mina svärföräldrar, alla 3. Att mina barn ska behöva växa upp utan sin farmor och sina 2 farfäder som kan busa och älska dem mer än något annat i livet.
Och framförallt är jag rädd för att förlora min älskade mormor. Så många minnen jag har med denna gamla dam. Alla halloweenfiranden där vi klädde ut oss och hon lagade middag. Alla gånger vi spela mölla-tabbe och alla gånger jag sov över där. Jag är rädd att om hon går bort, så försvinner så mycket godhet i denna värld. Hon har verkligen lärt mig hur det är att vara en god medmänniska, det är tack vare henne jag fortsatte att jobba inom vården och fick mig att växa ännu mer som person. Hon har lärt mig så mycket om livet och om godhet. Jag är rädd att förlorar jag henne så förlorar jag en del av mig själv.

Så ja, jag är en människa som är rädd för döden, men inte för att dö.
Jag vet hur det känns när någon slits ifrån en och det gör så fruktansvärt ont. Jag är rädd för den känslan igen för innerst inne är jag rädd att jag inte kan hantera det ännu en gång, även om jag egentligen vet att tiden kan få livet att gå vidare.
Jag tror inte på att tiden läker alla sår, det tror jag inte på för 5 öre. För det gör fortfarande lika ont när jag tänker på Jonathans död eller farfars död osv. Det gör fortfarande lika ont, det är ett sår som aldrig kommer att läka igen. Men jag tror på att man kan leva vidare.
Vissa stunder glömmer man, men när man väl minns då gör det ont så inuti helvete.

Förlorar jag min familj, så vet jag inte hur jag ska gå vidare.
Min familj är mitt allt och det behövs inte alltid blodsband för att man ska vara familj.
Snälla vänner, ta hand om varandra för vi vet aldrig när det är försent.
Glöm inte att säga till en person som betyder mycket för dig hur du känner, det kan vara den sista gången du får chansen.

Ett sorgligt och kanske något negativt inlägg idag, men det är tankar som rör sig i mitt huvud.
Tack för idag vänner, nu ska jag gå och steka mig en hemgjord schnitzel och njuta av en celsius cola!

Ta hand om er, Over 'N' Out / C.Schelin

Tillsammans utgör vi ett samhälle!

Vi lever i ett samhälle där vi alla är i behov av varandra.
Vi behöver ständig hjälp för att klara av vardagen utan att egentligen tänka på det. Olika människor arbetar med olika saker och tillsammans bildar vi ett samhälle, ergo vi behöver varandra för att få en vardag till att fungera. Jag personligen jobbar inom vården, jag behövs för det finns människor inte kan få en fungerande vardag själva.

Ständigt får jag varje dag höra från folk som inte jobbar inom vården att allt vi gör är att torka skit.
Jag kan vara helt ärlig och säga att ja, det gör vi. Men det är verkligen inte det enda vi gör!
Ta en funderare, har du en mormor, morfar, farmor eller farfar som bor på ett äldreboende tro? Vem tror du tar hand om dem? Vem hjälper dem upp varje morgon, hjälper till med duschen, påklädningen osv? Vem ser till att de får i sig medicinerna de måste ha, vem hjälper dem till och från matsalen osv? Ja inte tusan är det väl du själv antar jag?
Utan oss i vården hade INGENTING fungerat.
Lika mycket som att utan städare/lokalvårdare hade ingenting fungerat.
Ingenting hade fungerat utan sophämtarna, de som jobbar på banken, lastbilschaufförerna, butiksbiträdena osv. Tillsammans gör vi ett samhälle och vi är ständigt beroende av andra.

Att plugga till undersköterska var det bästa valet jag kunde göra. Det är ett yrke som passar mig så otroligt. Det är så mycket man får uppleva med en person man troligen inte annars skulle träffa. Man växer som person och man inser hur lyckligt lottad man är som egentligen har ett jobb som mitt.
Många av er säger säkert att alla inte passar inom vården och det är sant. Jag har jobbat med många som borde kolla upp om de verkligen bör jobba inom vården och det finns skräckhistorier från olika boenden och från ställen med idioter till personliga assistenter.
Hur dessa människor ens fått arbete inom vården förstår jag inte och det är upp till oss som älskar vårt yrke att slåss för våra "brukares" rättigheter och för deras bästa. De förtjänar respekt och ett bra team som vill arbeta för att bygga upp deras vardag, inte bryta ner den.
När jag jobbade på äldreboende hade jag redan en del erfarenhet då jag hjälpte till mycket med min farfar och det bästa jag visste var att sitta ner med de äldre och låta dem berätta sin historia, man kan lära sig så mycket. Man kunde se tacksamheten i deras ögon och det gjorde gott i hjärtat.

Så ja, jag är en sjuhelsickes stolt undersköterska och det står jag för!
Vi må torka skit, men vi gör så mycket mer. Vi utför under varje dag för enskilda människor.
Jag är undersköterska och det är inget jag skäms för!
Tack för mig / C.Schelin aKa undergörare!

-. Ungdomar idag .-

Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en dålig magkänsla.
En känsla om att dagen kommer bli tuffare än vanligt och de undrar när skiten ska sluta.
Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en känsla av ensamhet, för innerst inne vet inte deras vänner vad som pågår i hemmets stängda dörrar.
Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en känsla av skräck och rädsla, för de vet inte om den anhöriga som ligger på sjukhus just nu kommer att leva när han/hon slutat skoldagen.

Varje dag möter vi ungdomar som har en dålig magkänsla, en känsla av ensamhet eller andra negativa  känslor. Den där tjejen ni kallade för hora kanske bli slagen och våldtagen av sina anhöriga?
Den där killen ni kallade för "bögjävel" för han grät i skolan kanske har en mamma som ligger på dödsbädden på sjukhuset och kämpar för sitt liv?
Den där tjejen ni kallade för fetto osv lever troligen med den tanken varje dag och vägrar till slut att äta, för att en dag bli lika smal som de andra tjejerna?

Varje dag finns det barn som trycker ner andra för att själva må bättre, och vissa kanske har ett helvete hemma själva, vem vet?
Men det är föräldrars ansvar att lära barn att faktiskt bry sig om andra och finnas där för andra och acceptera varandras bagage oavsett vad man har i ryggsäcken.

När gjorde du något bra för någon annan utan att be om något tillbaka?
När sa du hej till en främling sist?
När log du åt någon som kanske behöver det mer du själv?
Vem var du i skolan? Var du som jag, en av de utstötta? Eller var du tjejen som skrattade åt de lite överviktiga tjejerna och kallade dem för glåpord? Kanske var du killen som alltid skulle ha spydiga kommentarer för att få alla andras medgivande?
Eller du kanske till och med var den personen som var bästa kompis med den elakaste killen i klassen och tyckte synd om den utstötte men vågade kanske inte säga något med rädsla för att förlora polarna? Oavsett vem du är var, spelar det ju ingen roll idag, eller hur?

Det handlar om vem du VILL BLI. Tänk den dagen du blir förälder, vilken typ av förälder vill du vara? Eller vilken typ av arbetskollega vill du vara?
Tänk på vem du idag vill vara och försök bli en förebild för våra ungdomar idag.

Mobbning är oacceptabelt och ingen ska behöva gå till skolan med en klump i magen.
Tack för idag!
// C.Schelin

Berätta, jag vill veta!

Varje dag vaknar jag, oftast med tanken "om jag bara fick sova en stund till". Känner ni igen er?
Varje dag vaknar jag och det första jag gör är att tänka att jag är så trött att jag undrar hur arbetsdagen ska gå och hur jag ska orka hela passet osv.

Varje dag vaknar man oftast med en negativ tanke.
Hur påverkar detta ens dag sen då? Jo självklart negativt. Den där tanken finns faktiskt i bakhuvudet hela dagen och gnager hela tiden även om vi inte tänker på det.

Så berätta för mig, hur mår just du idag?
Om man bortser att du kanske inte sovit till 100% perfekt så hur mår du idag?
Vad finns det för bra saker i ditt liv just nu? Har du kanske nått det där målet du siktat på länge? Har du kanske gått ner det där kilot du kämpat i vad som känns en evighet osv? Du kanske har något annat som sporrar dig till en bra dag? En fika med dina vänner eller annat?
Vad det än är så gör det till din första tanke under morgonen.

En positiv tanke kan ändra allt.
Det kan t.ex. handla om ditt egna självförtroende. Om du varje dag vaknar och inte är nöjd med det du ser, så är det bara du som kan göra en förändring. Det behöver inte vara om du t.ex är överviktig att du måste banta och bli smal. Gud NEJ, det är oftast något du måste ändra mentalt framför allt.
Man blir inte alltid lyckligare bara för man går ner i vikt, tänk på det!
Om du inte älskar dig själv nu, varför skulle du älska dig själv sen när du väger 55 kg?

Varje dag när du ställer dig framför spegeln, så ta en ordentlig titt på dig själv. Titta in i dina egna ögon och inse att, det finns ingen annan som dig. Det finns ingen som är lika unik som du för att du är ingen annan än dig själv. Det spelar ingen roll om du är tjock, smal, lång eller kort osv, för du är vacker precis som du är.
Intala dig själv (du skall säga detta högt, för du ska höra dig själv säga det) att du är vacker. Varje dag ska du skriva en sak du tycker om hos dig själv. Skriv detta på en post-it lapp och sätt upp på spegeln. Tänk på att varje dag ska en ny sak skrivas. Om du en dag inte kan komma på något fysiskt du gillar med dig själv, så ta något med din personlighet! Vad har du för egenskaper du gillar med dig själv?

Det kanske låter fjantigt men efter ett tag kommer du inse vilken fantastisk människa du är.

Varje dag jämför vi oss med andra angående ALLT.
Ja jag gör det med, alltför ofta. Jag har börjat jämföra mig själv på helt annat vis nu än tidigare. Innan jag började gå ner i vikt så jämförde jag mig med alla spinkiga tjejer som var som streckgubbar och insåg att jag verkligen var gigantisk jämfört med dem. Idag jämför jag mig med vältränade tjejer på gymmet, men istället för den där negativa tanken "jag ser inte ut som henne, jag är fet" typ, så försöker jag sporra mig själv med att säga "en dag kan jag se ut som henne och den vägen går jag på nu!" Jag tänka mig att ni också har jämfört er med dessa smala unga tjejer, men trådsmal midja osv och mått dåligt? Men tänk efter, alla har vi komplex över något i våra liv.
Dessa trådsmala tjejer kan faktiskt ha riktiga problem med sin vikt och hur de än gör så kan de inte dra på sig ett par extra kilon. Dessa trådsmala tjejer kan ofta bli avundsjuk på oss "större" kvinnor för vi har kvinnligare kurvor. Så innan du dömer en annan människas blick (för många gånger tänker man att personen tittar snett på en för man altingen är överviktig eller något annat) så kan det faktiskt finnas lite avundsjuka i deras blick.

Med dagens inlägg vill jag tala om för er alla, män som kvinnor, unga som gamla, stora som små att var stolt över vem du är. Försöker du gå ner i vikt eller upp i vikt så var glad för varje gram du krigat för, för det är ett resultat! Om du försöker få bättre självförtroende och en dag kan ta åt dig av andras blickar som något positivt så ska du vara sjukt stolt!

Tänk på det ikväll, vad har du för brister som du skulle vilja ändra på?
Och kom ihåg kära vänner, en positiv tanke kan göra underverk för dina mål!
Godkväll kära vänner och ta hand om varandra!

// C.Schelin

Ett växande problem - psykisk ohälsa!

För de som känner mig, så vet ni att jag är en person som tänker för mycket.
Oavsett vad det än gäller!
Jag är en person som vill att alla omkring mig ska ha det bra, även om jag egentligen inte känner personen helt och hållet så vill jag aldrig att någon ska må dåligt. Och jag vet egentligen många som mår dåligt men som oftast sätter på sig det där lite svagt sneda leendet på morgonen och vill att folk ska tro att allt är bra.

Detta är tyvärr ett växande problem i vårt land, den psykiska ohälsan som finns både bland yngre och äldre. För oavsett vad för tankar man har i sin skalle, eller oavsett anledning så ska man inte behöva skämmas över att man mår som man mår.
Ibland känns det som i dagens samhälle så får man inte må dåligt, eller man får inte klaga över huvud taget. Jag har många gånger (och det har nog ni också hört en eller två gånger): "Tänk på människorna i Afrika, de klagar minsann inte över sådana småsaker som att jobbet är lite påfrestande!" Nej jag håller helt och hållet med, men människorna i Afrika lever inte under samma förhållanden som vi gör. Och vi lever inte som de gör, alls.
Missförstå mig inte, jag lider med folk som inte har det lika gott som vi har det, men genom att inte få tala ut om t.ex. hur jobbig min arbetsdag varit hjälper ju inte dem för 5 öre? Inte för att klaga gör det heller...

Vi svenskar är nog lite sådana, att man ska inte klaga. Man ska inte må dålig, för då är man svag...rätt eller fel? Enligt mig är detta ett självklart fel.
Jag har haft många vänner som begått självmord just för att de inte fått hjälp. En del vågade inte berätta hur de mådde för de skämdes ärligt talat. Hur säger man till sina föräldrar (som gjort allt för att man ska ha det bra) att man vill dö? Som 16 åring, hur säger man till sin mamma att jag vill inte leva längre? Hur ska man kunna se sina nära och kära i ögonen och berätta en sådan stor hemlighet som håller på att äta upp en inifrån?

Nej vi måste stå upp för varandra. När du ser en ensam själ på stan nästa gång, skänk den personen ett leende, det kan räcka för att ljusa upp vardagen för denne person.
Om du går i skolan och vet att det finns en grabb eller tjej som är utanför gruppen, bara säg hej!
Som mobbningsoffer i skolans gång vet jag hur plågsamt det är när ens klass bara går förbi, inte en enda person kan sätta sig bredvid en och fråga hur man mår?! Jag vet precis vad det där "hej";et betyder och det värmer mer än ni anar.
Vi måste börja våga prata om den psykiska hälsan, ingen ska behöva gå runt och känna att man inte tillhör denna världen, att man vill dö osv. Ingen ska behöva må så dåligt att det enda som hjälper är att skära sig med rakblad eller annat. Vi måste våga prata om sådana här saker, för en dag sitter man kanske själv där med sin dotter eller son som innerst inne mår så otroligt dåligt och vill avsluta livet.

Jag har haft dessa känslor en gång i mitt liv och det var när Jonathan dog.
Varje dag sa jag till mig själv att snart, snart skulle jag få träffa honom igen. Jag hade datumet och allting klart och samma dag som jag skulle göra det, så pratade våran gemensamme vän mig ur det. Han frågade varför jag ville dö. Mitt svar var egentligen enkelt, men kanske inte så genomtänkt...
"Jag vill inte leva i värld utan Jonathan. Jag vill inte vakna upp och veta att jag aldrig mer igen ska få hans ansikte, aldrig mer höra honom skratta eller känna hans armar om mig när han kramar om mig! Jag vill inte leva varje dag utan honom!"
Hans svar var ganska enkelt och det var bara ren sanning i det när han sa:
"Vad får dig att tro att du kommer leva varje dag utan honom? Vad får dig att tro att han inte är här med oss nu? Vad fan får dig att tro att han ens har tänkt tanken på att lämna dig innan han vet att du har det bra och slutar upp att tänka på sådana här saker?"

Från och med den dagen har jag aldrig tänkt på att dö igen....eller jo det har jag men inte i samma mening. Jag vill dö lycklig när den dagen är kommen!

Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att leva med konstant ångest över sitt liv och när man till och med kan höra rösterna som säger åt att karva i armen osv men jag beundrar de människor som överlevt detta och jag sörjer för de som inte vann kampen.
Så snälla låt oss alla höja rösten en gång för alla, INGEN ska behöva ta sitt egna liv.
Vi måste bli bättre på att prata om detta växande problem som troligen aldrig kommer att utrotas helt, men om vi alla hjälps åt så kan faktiskt vi göra en skillnad!

Tack för i kväll kära vänner, ha en lugn och trevlig kväll! Själv ska jag sova för i morgon är det arbete och besiktning av bil som gäller! Godnatt!

/C.Schelin