Gott Nytt År!

Det är sista dagen av 2014 och det känns bra.
Jag sitter i min lägenhet och tänker tillbaka på allt det fina som 2014 har gett mig. Mycket gott men också lite tråkiga saker också, men även det tråkiga har varit till det bättre.

Året började med att jag som övertalig blev inbokad hos min nuvarande brukare, en arbetsplats som jag för första gången verkligen trivts på. Vissa dagar är supertuffa men det ser jag bara som en utmaning. Som min gamla chef sa, det fanns nog en anledning till att jag hamnade där, för idag ses jag som en av gruppens arbetsledare och hjälper mina arbetskamrater att växa i rollen som assistenter och får de att pusha igenom ett hårt arbetspass.
Det var nu i september jag fick min fasta punkt på jobbet och jag kunde inte ha blivit lyckligare. Jag har otroliga arbetskamrater och vi ställer alltid upp för varandra när det behövs och tillsammans växer vi både som assistenter men också i våra egna personligheter.

I somras fick jag äntligen se Håkan Hellström uppträda live och det var en av de mesta fantastiska kvällar i mitt liv. Hans musik gör mig alltid glad och det finns alltid en låt till varje sinnesstämning som kan få en att le på läpparna. Hans musik har hjälpt mig många gånger när jag velat ge upp allt och lägga mig under jorden, hans ord i sina texter har lyft mig när allt känts jobbigt och fått mig att inse att man måste verkligen igenom skam, drömmar och man måste dö några gånger innan man faktiskt kan leva.

I år fann jag kärleken till bläck på huden, hur tattoos kan hjälpa en att visa människor en del av sin historia. Än så länge finns 2 konstverk som pryder min kropp men 2015 kommer det fler, jag är långt ifrån klar.

Detta året har lärt mig mycket. Man kan göra allt man vill om man har rätt attityd till det och rätt stöd. Jag har bara sen i juli gått ner snart 23 kg och mer ska det bli. Kärleken till styrketräning har växt fram på riktigt i år och för en gång skull vet jag vad jag gör på gymmet.
I år har jag funnit tillbaka till mina fina vänner och börjat prioritera mina vänskapsband igen, något jag längtat efter till länge. Och jag är glad över att jag har mina vänner, utan dem skulle livet bli jobbigt och trist.

I oktober i år hände något som var tråkigt, men också till det bättre.
Jag var tvungen att ta ett beslut som jag vet gynnar oss båda. I oktober i år gjorde jag och Mattias slut, jag fick behålla lägenheten och Stina och även om det ibland känns ensamt i lägenheten så har jag inga som helst ånger. Varken över uppbrottet eller för de 5 år vi spenderade tillsammans.
Faktum är att Mattias räddade mig. Innan jag träffade honom förlorade jag min bästa vän, min bror och jag mådde riktigt dåligt. Tankar om att avsluta livet fanns många gånger i mitt huvud och det var då jag träffade honom. Han fick mig att se saker positivt igen och fick mig att inse hur stark jag är som person, att jag har så mycket att leva för. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. 5 år av mitt liv som jag aldrig kommer kunna glömma och verkligen inte kunna tacka tillräckligt för. Även om kontakten är lite sisådär mellan oss idag Mattias, så ska du veta att jag finns alltid här när som helst på dygnet och tack fina du för allt under dessa år. Du är en klippa i stormen!

Jag har lärt mig i år att ta vara mer på mig själv, att göra mig själv lycklig istället för andra. Jag vet att när den dagen kommer och jag träffar någon, så vet jag vad jag vill här i livet. Drömmen att vara lyckligt gift, ha hus och barn finns kvar, den har inte förändrats. Jag kommer en dag möta den personen som har samma drömmar, vem vet jag kanske redan har träffat honom utan att veta om det?
Jag har lärt mig att det som betyder här i livet är kärleken till mina närmsta vänner och min familj. Mina familj som lärt mig att stå med ryggen rak och aldrig ångra något här i livet. För även de dåliga besluten lär man sig från. Mina föräldrar som lärt mig vad äkta styrka betyder och att man är starkast tillsammans, man ska inte kämpa själv. Mina syskon som lärt mig att oavsett vad som händer så finns de där, oavsett vad det gäller så vet jag att de älskar mig och accepterar mig för den jag är och för mina beslut hittills.

Jag har lärt mig så mycket i år och jag har växt som person på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag har växt fram en styrka jag inte trodde fanns. 2015 kommer jag spendera mycket tid med att ta hand om mig själv, men jag kommer också finnas där för de jag älskar mest. Jag vill hjälpa mina vänner och mina närmsta att känna en självkänsla om sig själva de bara kunnat drömma om innan. Jag vill att alla i min omgivning ska se sig själva så som jag ser dem, perfekta precis som de är.

Ett speciellt tack till min fina syster Hoda, som i vått och torrt alltid finns där. Du finns där när jag gråter och du finns där när jag skrattar. Oavsett vad så finns du och Adam där och jag älskar er till tusen, utan er vore livet tomt och för jävligt. Ni är det finaste man kan hitta! <3

Ett speciellt tack till min arbetskollega och otroligt fina vän Martin!
Ända sen i somras har vi lärt känna varandra och jag kan nog säga att vi känner varandra snart utan och innan. Du har hjälpt mig att se mig själv på ett sätt jag inte gjort innan. Du har fått mig att känna att jag duger som jag gör, jag behöver inte göra mig till för andra. Du får mig att vara mig själv mer än vad jag trodde var möjligt. D har hjälpt mig att ta många beslut det senaste halvåret som jag inte kunnat göra utan ditt stöd. Du har hjälpt mig hitta tillbaka till musiken och golfen, något jag aldrig kan tacka dig nog för. Jag hoppas jag hjälper dig med ditt dagliga självförtroende och får dig att förstå vilken fantastisk människa du är! Du är en genuin, talangfull ung man som förtjänar allt det bästa. Du förtjänar att bli uppskattad för allt du gör och allt du är, du förtjänar att någon kan se allt det lilla du gör och som varje dag hjälper dig att bygga upp ditt självförtroende så du en dag kan se dig själv som du borde! Jag ser fram emot att spendera mer tid med dig och tillsammans hjälper vi varandra med att må bra! Så tack fina du för denna tid som gått och jag ser fram emot att spendera tid tillsammans under 2015!

Ett speciellt tack till alla fina där ute som hjälpt mig att bli den jag är idag, utan er vore jag vilse!
Nu kör vi på ett nytt år där allt bara kan bli bättre.
Tack kära läsare för året, jag önskar er nu ett för jävla gott nytt år!
/ C.Schelin

Vem jag egentligen är!

Mitt namn är Lina och jag är för mestadels en riktigt glad och go tjej.
Jag har många fina vänner men färre bästa vänner, där finns bara 2. Jag har lätt för att träffa nytt folk och jag älskar att få andra att skratta. Mer än vad jag älskar att skratta själv.
Jag har svårt med tillit till folk, då jag blivit sviken så många gånger i mitt liv, men har jag en gång lagt min tillit till någon så betyder den personen något så otroligt mycket.

Under hela min skoltid var jag antingen mobbad eller helt enkelt utanför gemenskapen och jag hade väldigt få vänner. Det var egentligen under gymnasiet jag hittade en vän som jag verkligen kunde känna tillit för och vi är idag systrar.
Jag är precis som alla andra människor, jag har demoner att ta itu med varje dag, jag kan precis som alla andra ha dåliga dagar där allt känns skit och det är viktigt att ha dessa dagar.
Men oavsett hur dålig jag kan må under en dag, ger jag ALDRIG skit till andra, eller skäller på dem för att lufta min egna ångest.
Istället värdesätter jag de som finns hos mig och vill hjälpa mig igenom dessa dåliga dagar, så jag kan göra detsamma när de själva får en dålig dag.

När jag är i ett förhållande gör jag allt för att vårda mitt förhållande.
För mig är det ytterst viktigt att visa min uppskattning för min partner. Jag är en generös människa och hjälper gärna andra i min omgivning om jag kan.
Jag älskar att bara kunna ligga i soffan och lyssna på musik, inte ens en film behövs för en bra kväll. Bara fint sällskap och musik, det är allt jag behöver.

Jag är en person som är väldigt lojal mot mina vänner och familj. Jag tvekar aldrig för en sekund att stå upp för dem. Be om min hjälp och jag finns där.

Min största dröm - att få en egen familj och bli kallad för - mamma!

Over -N- Out / / C.Schelin

Familjevisionen

Visionen för hur framtiden ska se ut blir självklart olika beroende på vem man träffar.
Men jag har en drömbild över min egna framtid.

Jag hoppas jag träffar någon som har samma drömmar som jag har.

Jag vet att jag vill ha 2-3 barn och ärna 1-2 hundar, självklart Golden Retreiver.
Jag och min framtida man kommer bo i ett stort hus, med en stor trädgård och jag kan se vardagen framför mig. Jag kan se min framtida man springa runt i trädgården med barnen och leker medan jag förbereder söndagsmiddagen. Jag kan se framför mig hur vi läser kvällssagor för barnen innan de ska somna och hur de säger "godnatt mamma och pappa!".

Jag kan se den dagen jag blir gravid första gången och jag ger den specialbeställda tshirten till min man med texten "världens bästa pappa!"
Jag kan se framför mig hur hela familjen sitter i den stora soffan, en fredagskväll framför en film och äter glass. Jag kan se mig själv med en riktig familj och jag drömmer verkligen om det.
Jag drömmer inte om att resa över hela världen, för mig handlar familjen mer för mig än resor. Eventuella familjeresor kan vara av intresse, men det viktiga är att familjen är samlad.

Jag kan se hur vi efter en arbetsdag/dagis/skoldag sätter oss ner på kvällen och äter middag ihop och alla får berätta om sin dag.
Jag längtar till dagen jag skaffar familj, något jag längtat efter länge nu!

Livets jävla teater!

De flesta som känner mig skulle beskriva mig som en glad människa.
Jag har lätt att umgås med nya människor och har lätt att få folk att skratta.
Många gånger är jag glad, men ibland är detta bara en mask jag har på mig. Ibland får jag höra kommentarer som "vad sur du verkar vara" just för att jag inte alltid skojar som jag brukar.

Vissa människor förstår inte att även jag, som brukar vara glad, har demoner och känslor precis som vilken människa som helst. Jag har, precis som alla andra, dåliga dagar där allt bara känns skit. Där jag ärligt talat inte vill vakna igen och se den dystra jävla värld vi lever i.

Idag är en sådan dag, jag orkar inte ta itu med världens problem, knappt mina egna problem.
Men jag ska göra mig själv lycklig, en dag i taget.
I veckan ska jag unna mig något jag drömt om länge, något som kanske kan få mig att få tillbaka min kärlek till musik!

Kära vänner, vi tar en dag i taget och vi börjar imorgon!
/ C.Schelin

Mattias!

Det som hände i söndags har verkligen knäckt mig totalt denna vecka och allting går så fort.
Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig.

För lite mer än 5 1/2 år sen så dog min allra bästa vän. Det fanns så många gånger som jag ville gå samma öde tillmötes som honom men vännerna omkring mig fick mig att överleva, dag för dag.
Men innerst inne ville jag inte leva utan Jonathan.
Sen kom det en dag när en otroligt söt kille kommenterade en bild på bilddagboken, och den dagen kan jag säga att jag blev räddad.
Det fanns en mening med att jag skulle träffa dig Mattias.
Du fick mig att le, skratta och vilja leva igen. Varje dag med dig gjorde mig lycklig.

Vi har så många fina minnen tillsammans, alla gånger vi varit i Tranås och i Halmstad.
När vi flyttade till lägenheten och när vi spenderade första julen här.
Dagen vi förlovade oss.
Jag har bara fina minnen med dig för jag minns inga dåliga minnen. Självklart har vi haft våra gnabb och duster men vem har inte det?
Det som hände i söndags var något som var tvunget att hända. Ett avslut på något som var riktigt fint men det blir också början på något ännu finare.
En fantastisk vänskap är det början på och även om det svider så jävla mycket att se dina saker försvinna härifrån så vet jag att jag aldrig kommer förlora dig som min bästa vän.

Hade jag förlorat dig nu så vet jag inte hur jag skulle ta mig vidare.
Inte för jag vet hur man tar sig vidare från något sånt här men, vi kan som tur är stötta varandra.
Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi överlever ihop.

Tack älskade fina du för dessa underbara 5 åren och tack för att du räddade mig.
Jag hoppas detta är en början till en helt fantastisk vänskap.
För alltid vid din sida / Lina

Ps, stina hälsar massvis med pussar till dig!

Ta en titt i spegeln - gör du ditt yttersta?

Jag är uppvuxen med citatet "har du inget fint att säga så var då istället tyst".
Jag kommer vara ärlig här och säga att jag har inte ALLTID levt efter detta, men för det mesta försöker jag tänka på det citatet.
Ibland måste man få säga hur man känner men det viktiga är hur man säger det.
Jag försöker dagligen hjälpa mina vänner att höra sin egna röst och lyssna på sig själva i första hand. Jag försöker dagligen hjälpa folk att förbättra deras självförtroende och deras syn på sig själva, för de flesta vänner jag har, har ett fruktansvärt taskigt självförtroende och tror inte att de duger.
Detta försöka jag dagligen att ändra och har många gånger fått höra att jag bara snackar skit ungefär. Senast jag fick höra detta tog mitt egna självförtroende en törn och jag funderade på vad jag egentligen sagt eller gjort för att få höra detta.

En nära vän till mig har fått höra saker om mig och sa sedan att hon bryr sig inte om vad andra säger, för detta är något JAG hjälpt henne med och det betydde så otroligt mycket att få höra.
Jag vet precis hur det känns att inte alls duga och känna att ingen gillar en och att man måste göra sig till. Men efter flera år av mobbning så inser jag idag att jag har människor omkring som älskar mig precis för den jag är. För att jag är den där glada, trevliga pricken som kan få ihop en grupp och att vi tillsammans kan skratta och ha kul.
Jag vet att jag har människor omkring som faktiskt är tacksamma för att jag bryr mig så som jag gör och för allt jag gör för dem.

Så tro på mig när jag skriver detta, du duger - precis som du är.
Du ska ALDRIG behöva göra dig till för människor som kanske tycker du är "tråkig" som du är, så är inte fallet. Det är bara tråkigt att DEM inte kan se det fina hos dig som troligen vi andra ser!
Låt aldrig någon trycka ner dig någonsin, troligen mår dessa människor jävligt dåligt själva och måste ta ut det på någon. Och jag är hemskt ledsen över att de tar ut sina frustationer på just dig, det de gör är fel och det finns absolut ingen som helst ursäkt för det dem gör.

Men om du är en av dessa människor som snackar bakom ryggen på folk, trycker ner folk utan anledning osv, jag hoppas du hittar tillbaka till rätt riktning. För den riktningen du går på nu kommer leda dig till ett jävla tråkigt liv där vänner inser vilken skit du är.
Ta en titt på dig själv och fråga dig själv; "vill jag ha vänner eller vill jag ha riktiga vänner?"
För vänner kommer och går men riktiga vänner ska finnas där för dig, men fortsätter du som du gör, så kommer de att växa om dig och inse hurdan du är.
Gör en förändring idag och börja med dig själv.

Jag är riktigt tacksam över vilka som är mina riktiga vänner, de visar verkligen när man mår som sämst vilka som verkligen ställer upp.
De andra är väl bara en fas i livet antar jag!

Tack för ikväll kära vänner, och glöm inte att ta hand om varandra.
Ni duger precis som ni är!
Over 'N' Out! / C.Schelin

Sanning i drömmar?!

Jag ser dig. 

Du går och balanserar på staketet vid fotbollsplanen och pratar om dina framtidsplaner. När du trampar snett och trillar ner skrattar vi båda gott och du lägger dig på rygg i det mjuka gröna gräset. Du ropar mitt namn innan du skrattar ännu mer. 

Du återberättar när vår vän sprang i skogen och slant till och hamnade till slut på sjukhuset.

"Och han var så jävla dum att han inte visste vilket nummer 112 har!" skrattar du ut medan du slår armarna om magen. Ditt skratt klingar och dina ögon glittrar. 

Vi promenerar längs Friaredalen som vi alltid gjorde. Vi hängde på lekparken precis som förut. 

Du pratar som om ingenting kommer ändras. Men helt plötsligt går solen bakom molnen och det blir kallt. Ditt skratt försvinner och ditt leende försvinner. 

Din blick blir orolig medan du frågar varför jag känner som jag gör.

Jag förstår inte vad du menar och ber dig förklara. Du lägger händer om mina axlar och frågar igen varför jag känner som jag gör, varför jag tycker så illa om mig själv. 

Din blick är allvarlig och orolig och det märks att du vill veta vad jag har att säga till mitt försvar.

"Jag misslyckades Jonathan...jag är ett jävla misslyckande missfoster"

Dina ögon samlar på sig tårar och frågar vad jag misslyckats med. Din röst är len som sammet och tonen är outhärdlig att lyssna på.

"Jag kunde inte Jonathan, hur ska jag kunna förlåta mig själv. Jag klarade inte av det, oavsett hur jag än gjorde så klarade jag inte av det!" skriker jag med tårarna som rinner nerför kinden och snabbt försöker jag få i mig luft som verkar försvinna omkring. 

Din blick ser frågande på mig. Du vet vad jag menar men vill höra mig säga det. Du vill höra mig säga det högt så jag hör själv vad jag misslyckats med.

"Jag lyckades inte rädda dig. Jag, din bästa vän, din syster. Allt vi gått igenom och jag kunde inte rädda dig. Jag misslyckades så jävla illa. Hur fan ska jag kunna förlåta mig själv, hur fan ska DU kunna förlåta mig? Jag borde vetat när jag skulle ringa och ändå gjorde jag det inte. Jag svek dig Jonathan och den känslan försvinner aldrig!"

Tårar rinner nerför din kind medan du helt plötsligt ler. 

"Det finns inget att förlåta hjärtat mitt. Det var du som räddade mig. Jag sa till dig en dag att jag ville dö och du gav mig styrkan till att avsluta mitt liv på mitt sätt. Jag vet att det gör ont, det gör ont hos mig med. Saknaden av att få krama om dig svider. Att inte få prata med dig varje dag gör ont. Men vi är många som vakar över dig här. Du kanske inte alltid ser oss men vi finns här. Kämpa Lina, ge aldrig upp. Du misslyckades inte från att rädda mig. Du gav mig styrkan att få rädda mig själv. Det finns inget att förlåta Lina, inget alls. Jag hör dig när pratar med mig, när du tror att jag inte hör. Jag hör varenda ord du säger, hur jobbigt du har det. Jag känner din smärta efter saknaden av mig och alla andra, jag känner den. Men ge för fan aldrig upp Lina, love mig det!"

Jag vaknade upp med tårar som gjort kudden dyngsur och en smärta i bröstet som gjorde det svårt att andas. Över 5 1/2 år sen Jonathan.

Du hälsar på mig då och då, jag känner det på mig. Jag hör dig i mina drömmar och säger åt mig att kämpa när allt känns jobbigt. 

När jag känner mig som mest ensam. 

Men det gör så ont, så inuta helvetes ont!

Och det blir inte bättre med tiden....

Framtidsplaner!

För första gången på över ett år så blir jag sjuk.
Jag hade journatt i lördags och jobbade med feber, förkylning, astmaanfall och ibsanfall, allt på en och samma gång. Vilket var skittufft ärligt talat, då mitt arbete på natten normalt är jobbigt så gjorde inte dessa faktorer natten lättare.
Men jag slutade lagom tidigt igår och satte mig ner och målade lite småsaker såsom en ljuslykta som nu står tänd bredvid tv:n, ett salt och pepparset fick lite vit färg på sig och även 2 plåtkrukor där 2 ljung står i och skall pryda köket.

Idag var jag ledig men ändå inte helt frisk så tog jag mig an köksbordet.
Jag och Mattias har många gånger pratat om att köpa ett nytt köksbord och ibland har jag verkligen velat göra det, men det finns något med det där köksbordet som betyder mycket för mig.
Det är samma köksbord min farmor och farfar hade innan de båda blev placerade på äldreboenden och bordet fick min storebror. Men när jag och Mattias skulle flytta till vår nuvarande lägenhet så fick vi ta över detta bord. Och det står mig nära till hjärtat just på grund av farfar.
Så i kanske 2 år har jag funderat på att måla om det kära bordet men aldrig riktigt tagit steget då det känts fel. Idag målade jag det i antikvitt och det blev bara så jäkla bra.
Imorgon hämtas det stolar till bordet och till nästa månad ska jag kolla efter en kökssoffa att ha på ena sidan, då det är något jag alltid velat ha i mitt kök.

Mycket händer nu i livet, förutom att jag är sjuk och inte kan träna men det finns ju annat än det som pågår ju. Jag och Mattias har kommit överens om att vi äntligen ska börja spara pengar till en kontantinsats så att vi så småningom kan börja kolla på hus.
Men, ett hus i självaste Jönköping lär det inte bli.
1. Vi har inte råd att lägga 3-5 miljoner på ett hus.
2. Jag TÄNKER INTE lägga 3-5 miljoner på ett hus.
3. Jag vill bo någorlunda mittemellan Tranås och Jönköping så bådas familjer har LIKA smidigt att ta sig till oss och den dagen vi har barn så ska min mamma kunna ta EN buss för att komma och hälsa på, lika lätt som min fina svärmor kan ta EN buss eller sin bil till oss och mysa.

Jag kunde inte vara lyckligare för stunden och jag har så många drömmar och förhoppningar om vårat framtida hus. Det ska vara ett tillräckligt stort hus så när vi får barn slipper vi flytta till något större, detta skall (förhoppningsvis) bli våra barns enda hus att växa upp i.
Det ska vara stort och luftigt, ligga någorlunda utanför "mitt-i-smeten" boendet osådär.
Jag kan verkligen se vårt hus framför mig och jag kan se oss bo där, se oss få barn. Se barnen springa på gräsmattan, medan jag, Mattias och våra familjer sitter på trädäcket utanför huset och umgås och fikar. Jag längtar till den dagen min lilla systerson ska få en kusin. För jag vet hur väl han kommer ta hand om henne/honom.

Många kallar mig galen som planerar så mycket om min framtid när jag faktiskt inte vet om det kommer hända. Men kalla mig inte galen, kalla mig för optimist.
Mattias är inte den som ser in i framtiden och ser saker som jag gör det. Därför behöver han mig och jag behöver honom. Jag kan se in i framtiden för oss båda, jag är den som ser till att vi tar vissa steg i våra liv tillsammans och han kan dra mig tillbaka till verkligheten när det behövs.
Även om han egentligen kanske vet, att jag i slutändan har rätt ;)

Livet fungerar riktigt bra just nu trots att jag faktiskt är lite småkrasslig, men förkylningen har inte tagit så hårt på mig som den brukar göra. Det kanske har med min träning och min kost och göra, det kanske har med alla vitlökskapslar jag stoppar i mig varje dag, det kan ha med att göra att jag idag mår så otroligt mycket bättre än vad jag gjorde för 1 år sen.

Så idag är jag riktigt nöjd med mitt liv och jag hoppas ni andra känner likadant :)
Ta hand om varandra i höstkylan som sakta kryper inpå oss!
Over 'N' Out / C.Schelin

Rädd för att dö?!

Framtiden.
Den kan ta slut om 80 år eller också om 2 minuter.
När som helst kan livet ta slut utan att vi egentligen har något att säga till om. I mitt liv har döden knackat på min axel flera gånger och tagit människor jag behövt som mest. I vissa fall var döden faktiskt väntad men i många fall var den inte det.

Jag är inte rädd för att dö. Jag vet att när den dagen kommer, så kommer jag vara redo. Oavsett om det är imorgon eller om det är om just, 80 år. Jag vet att det finns en mening för det.
Jag har många små rädslor men bara en stor rädsla.
Min stora rädsla är att förlora dem jag älskar. Jag är rädd att jag en dag ska få samtalet om att min fästman dött i en olycka på vägen hem från sitt arbete.
Jag är rädd att min älskade pappa inte ska få leva till den dagen jag gifter mig, att han inte kommer få gå med mig nerför altaret och dansa "far-och-dotter" dansen på mitt bröllop.
Jag är rädd att min mamma inte ska leva för att få se mig och mina barn växa upp. Att mina barn ska få växa upp utan sin mormor. Sin mormor som kommer vara barnvakt och lära dem att baka bullar och andra egentligen obetydliga saker som faktiskt kommer betyda mycket för mina barn när dem växer upp. Jag är rädd att mina syskon ska gå bort, för vad vore jag utan mina vägledare och förebilder? Vad vore jag utan gnabbet vi har syskon emellan och vem ska jag gå till för råd? Vem ska lära mig att bli en bra mamma om inte min syster? Och vem ska lära mig om livets gåtor om inte min bror?

Jag är rädd för att förlora min bonussyster Hoda, för vad vore jag utan henne? Vem ska jag prata med när livet är åt helvete och allt går fel? Vem ska lyssna på mina sorger och min glädje om inte hon? Jag är rädd att förlora henne, för jag vet inte om jag skulle klara av det.

Jag är rädd att förlora mina 2 närmsta vänner Krille och Jennie, 2 människor som verkligen visat mig att man kan nå botten och ta sig uppåt. 2 personer dagligen visar mig vad vardagliga hjältar är. 2 förebilder inte bara för mig, men för mina framtida barn.

Jag är rädd för att förlora mina svärföräldrar, alla 3. Att mina barn ska behöva växa upp utan sin farmor och sina 2 farfäder som kan busa och älska dem mer än något annat i livet.
Och framförallt är jag rädd för att förlora min älskade mormor. Så många minnen jag har med denna gamla dam. Alla halloweenfiranden där vi klädde ut oss och hon lagade middag. Alla gånger vi spela mölla-tabbe och alla gånger jag sov över där. Jag är rädd att om hon går bort, så försvinner så mycket godhet i denna värld. Hon har verkligen lärt mig hur det är att vara en god medmänniska, det är tack vare henne jag fortsatte att jobba inom vården och fick mig att växa ännu mer som person. Hon har lärt mig så mycket om livet och om godhet. Jag är rädd att förlorar jag henne så förlorar jag en del av mig själv.

Så ja, jag är en människa som är rädd för döden, men inte för att dö.
Jag vet hur det känns när någon slits ifrån en och det gör så fruktansvärt ont. Jag är rädd för den känslan igen för innerst inne är jag rädd att jag inte kan hantera det ännu en gång, även om jag egentligen vet att tiden kan få livet att gå vidare.
Jag tror inte på att tiden läker alla sår, det tror jag inte på för 5 öre. För det gör fortfarande lika ont när jag tänker på Jonathans död eller farfars död osv. Det gör fortfarande lika ont, det är ett sår som aldrig kommer att läka igen. Men jag tror på att man kan leva vidare.
Vissa stunder glömmer man, men när man väl minns då gör det ont så inuti helvete.

Förlorar jag min familj, så vet jag inte hur jag ska gå vidare.
Min familj är mitt allt och det behövs inte alltid blodsband för att man ska vara familj.
Snälla vänner, ta hand om varandra för vi vet aldrig när det är försent.
Glöm inte att säga till en person som betyder mycket för dig hur du känner, det kan vara den sista gången du får chansen.

Ett sorgligt och kanske något negativt inlägg idag, men det är tankar som rör sig i mitt huvud.
Tack för idag vänner, nu ska jag gå och steka mig en hemgjord schnitzel och njuta av en celsius cola!

Ta hand om er, Over 'N' Out / C.Schelin

Tillsammans utgör vi ett samhälle!

Vi lever i ett samhälle där vi alla är i behov av varandra.
Vi behöver ständig hjälp för att klara av vardagen utan att egentligen tänka på det. Olika människor arbetar med olika saker och tillsammans bildar vi ett samhälle, ergo vi behöver varandra för att få en vardag till att fungera. Jag personligen jobbar inom vården, jag behövs för det finns människor inte kan få en fungerande vardag själva.

Ständigt får jag varje dag höra från folk som inte jobbar inom vården att allt vi gör är att torka skit.
Jag kan vara helt ärlig och säga att ja, det gör vi. Men det är verkligen inte det enda vi gör!
Ta en funderare, har du en mormor, morfar, farmor eller farfar som bor på ett äldreboende tro? Vem tror du tar hand om dem? Vem hjälper dem upp varje morgon, hjälper till med duschen, påklädningen osv? Vem ser till att de får i sig medicinerna de måste ha, vem hjälper dem till och från matsalen osv? Ja inte tusan är det väl du själv antar jag?
Utan oss i vården hade INGENTING fungerat.
Lika mycket som att utan städare/lokalvårdare hade ingenting fungerat.
Ingenting hade fungerat utan sophämtarna, de som jobbar på banken, lastbilschaufförerna, butiksbiträdena osv. Tillsammans gör vi ett samhälle och vi är ständigt beroende av andra.

Att plugga till undersköterska var det bästa valet jag kunde göra. Det är ett yrke som passar mig så otroligt. Det är så mycket man får uppleva med en person man troligen inte annars skulle träffa. Man växer som person och man inser hur lyckligt lottad man är som egentligen har ett jobb som mitt.
Många av er säger säkert att alla inte passar inom vården och det är sant. Jag har jobbat med många som borde kolla upp om de verkligen bör jobba inom vården och det finns skräckhistorier från olika boenden och från ställen med idioter till personliga assistenter.
Hur dessa människor ens fått arbete inom vården förstår jag inte och det är upp till oss som älskar vårt yrke att slåss för våra "brukares" rättigheter och för deras bästa. De förtjänar respekt och ett bra team som vill arbeta för att bygga upp deras vardag, inte bryta ner den.
När jag jobbade på äldreboende hade jag redan en del erfarenhet då jag hjälpte till mycket med min farfar och det bästa jag visste var att sitta ner med de äldre och låta dem berätta sin historia, man kan lära sig så mycket. Man kunde se tacksamheten i deras ögon och det gjorde gott i hjärtat.

Så ja, jag är en sjuhelsickes stolt undersköterska och det står jag för!
Vi må torka skit, men vi gör så mycket mer. Vi utför under varje dag för enskilda människor.
Jag är undersköterska och det är inget jag skäms för!
Tack för mig / C.Schelin aKa undergörare!

-. Ungdomar idag .-

Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en dålig magkänsla.
En känsla om att dagen kommer bli tuffare än vanligt och de undrar när skiten ska sluta.
Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en känsla av ensamhet, för innerst inne vet inte deras vänner vad som pågår i hemmets stängda dörrar.
Varje dag går ett ex antal ungdomar till skolan med en känsla av skräck och rädsla, för de vet inte om den anhöriga som ligger på sjukhus just nu kommer att leva när han/hon slutat skoldagen.

Varje dag möter vi ungdomar som har en dålig magkänsla, en känsla av ensamhet eller andra negativa  känslor. Den där tjejen ni kallade för hora kanske bli slagen och våldtagen av sina anhöriga?
Den där killen ni kallade för "bögjävel" för han grät i skolan kanske har en mamma som ligger på dödsbädden på sjukhuset och kämpar för sitt liv?
Den där tjejen ni kallade för fetto osv lever troligen med den tanken varje dag och vägrar till slut att äta, för att en dag bli lika smal som de andra tjejerna?

Varje dag finns det barn som trycker ner andra för att själva må bättre, och vissa kanske har ett helvete hemma själva, vem vet?
Men det är föräldrars ansvar att lära barn att faktiskt bry sig om andra och finnas där för andra och acceptera varandras bagage oavsett vad man har i ryggsäcken.

När gjorde du något bra för någon annan utan att be om något tillbaka?
När sa du hej till en främling sist?
När log du åt någon som kanske behöver det mer du själv?
Vem var du i skolan? Var du som jag, en av de utstötta? Eller var du tjejen som skrattade åt de lite överviktiga tjejerna och kallade dem för glåpord? Kanske var du killen som alltid skulle ha spydiga kommentarer för att få alla andras medgivande?
Eller du kanske till och med var den personen som var bästa kompis med den elakaste killen i klassen och tyckte synd om den utstötte men vågade kanske inte säga något med rädsla för att förlora polarna? Oavsett vem du är var, spelar det ju ingen roll idag, eller hur?

Det handlar om vem du VILL BLI. Tänk den dagen du blir förälder, vilken typ av förälder vill du vara? Eller vilken typ av arbetskollega vill du vara?
Tänk på vem du idag vill vara och försök bli en förebild för våra ungdomar idag.

Mobbning är oacceptabelt och ingen ska behöva gå till skolan med en klump i magen.
Tack för idag!
// C.Schelin

Berätta, jag vill veta!

Varje dag vaknar jag, oftast med tanken "om jag bara fick sova en stund till". Känner ni igen er?
Varje dag vaknar jag och det första jag gör är att tänka att jag är så trött att jag undrar hur arbetsdagen ska gå och hur jag ska orka hela passet osv.

Varje dag vaknar man oftast med en negativ tanke.
Hur påverkar detta ens dag sen då? Jo självklart negativt. Den där tanken finns faktiskt i bakhuvudet hela dagen och gnager hela tiden även om vi inte tänker på det.

Så berätta för mig, hur mår just du idag?
Om man bortser att du kanske inte sovit till 100% perfekt så hur mår du idag?
Vad finns det för bra saker i ditt liv just nu? Har du kanske nått det där målet du siktat på länge? Har du kanske gått ner det där kilot du kämpat i vad som känns en evighet osv? Du kanske har något annat som sporrar dig till en bra dag? En fika med dina vänner eller annat?
Vad det än är så gör det till din första tanke under morgonen.

En positiv tanke kan ändra allt.
Det kan t.ex. handla om ditt egna självförtroende. Om du varje dag vaknar och inte är nöjd med det du ser, så är det bara du som kan göra en förändring. Det behöver inte vara om du t.ex är överviktig att du måste banta och bli smal. Gud NEJ, det är oftast något du måste ändra mentalt framför allt.
Man blir inte alltid lyckligare bara för man går ner i vikt, tänk på det!
Om du inte älskar dig själv nu, varför skulle du älska dig själv sen när du väger 55 kg?

Varje dag när du ställer dig framför spegeln, så ta en ordentlig titt på dig själv. Titta in i dina egna ögon och inse att, det finns ingen annan som dig. Det finns ingen som är lika unik som du för att du är ingen annan än dig själv. Det spelar ingen roll om du är tjock, smal, lång eller kort osv, för du är vacker precis som du är.
Intala dig själv (du skall säga detta högt, för du ska höra dig själv säga det) att du är vacker. Varje dag ska du skriva en sak du tycker om hos dig själv. Skriv detta på en post-it lapp och sätt upp på spegeln. Tänk på att varje dag ska en ny sak skrivas. Om du en dag inte kan komma på något fysiskt du gillar med dig själv, så ta något med din personlighet! Vad har du för egenskaper du gillar med dig själv?

Det kanske låter fjantigt men efter ett tag kommer du inse vilken fantastisk människa du är.

Varje dag jämför vi oss med andra angående ALLT.
Ja jag gör det med, alltför ofta. Jag har börjat jämföra mig själv på helt annat vis nu än tidigare. Innan jag började gå ner i vikt så jämförde jag mig med alla spinkiga tjejer som var som streckgubbar och insåg att jag verkligen var gigantisk jämfört med dem. Idag jämför jag mig med vältränade tjejer på gymmet, men istället för den där negativa tanken "jag ser inte ut som henne, jag är fet" typ, så försöker jag sporra mig själv med att säga "en dag kan jag se ut som henne och den vägen går jag på nu!" Jag tänka mig att ni också har jämfört er med dessa smala unga tjejer, men trådsmal midja osv och mått dåligt? Men tänk efter, alla har vi komplex över något i våra liv.
Dessa trådsmala tjejer kan faktiskt ha riktiga problem med sin vikt och hur de än gör så kan de inte dra på sig ett par extra kilon. Dessa trådsmala tjejer kan ofta bli avundsjuk på oss "större" kvinnor för vi har kvinnligare kurvor. Så innan du dömer en annan människas blick (för många gånger tänker man att personen tittar snett på en för man altingen är överviktig eller något annat) så kan det faktiskt finnas lite avundsjuka i deras blick.

Med dagens inlägg vill jag tala om för er alla, män som kvinnor, unga som gamla, stora som små att var stolt över vem du är. Försöker du gå ner i vikt eller upp i vikt så var glad för varje gram du krigat för, för det är ett resultat! Om du försöker få bättre självförtroende och en dag kan ta åt dig av andras blickar som något positivt så ska du vara sjukt stolt!

Tänk på det ikväll, vad har du för brister som du skulle vilja ändra på?
Och kom ihåg kära vänner, en positiv tanke kan göra underverk för dina mål!
Godkväll kära vänner och ta hand om varandra!

// C.Schelin

Ett växande problem - psykisk ohälsa!

För de som känner mig, så vet ni att jag är en person som tänker för mycket.
Oavsett vad det än gäller!
Jag är en person som vill att alla omkring mig ska ha det bra, även om jag egentligen inte känner personen helt och hållet så vill jag aldrig att någon ska må dåligt. Och jag vet egentligen många som mår dåligt men som oftast sätter på sig det där lite svagt sneda leendet på morgonen och vill att folk ska tro att allt är bra.

Detta är tyvärr ett växande problem i vårt land, den psykiska ohälsan som finns både bland yngre och äldre. För oavsett vad för tankar man har i sin skalle, eller oavsett anledning så ska man inte behöva skämmas över att man mår som man mår.
Ibland känns det som i dagens samhälle så får man inte må dåligt, eller man får inte klaga över huvud taget. Jag har många gånger (och det har nog ni också hört en eller två gånger): "Tänk på människorna i Afrika, de klagar minsann inte över sådana småsaker som att jobbet är lite påfrestande!" Nej jag håller helt och hållet med, men människorna i Afrika lever inte under samma förhållanden som vi gör. Och vi lever inte som de gör, alls.
Missförstå mig inte, jag lider med folk som inte har det lika gott som vi har det, men genom att inte få tala ut om t.ex. hur jobbig min arbetsdag varit hjälper ju inte dem för 5 öre? Inte för att klaga gör det heller...

Vi svenskar är nog lite sådana, att man ska inte klaga. Man ska inte må dålig, för då är man svag...rätt eller fel? Enligt mig är detta ett självklart fel.
Jag har haft många vänner som begått självmord just för att de inte fått hjälp. En del vågade inte berätta hur de mådde för de skämdes ärligt talat. Hur säger man till sina föräldrar (som gjort allt för att man ska ha det bra) att man vill dö? Som 16 åring, hur säger man till sin mamma att jag vill inte leva längre? Hur ska man kunna se sina nära och kära i ögonen och berätta en sådan stor hemlighet som håller på att äta upp en inifrån?

Nej vi måste stå upp för varandra. När du ser en ensam själ på stan nästa gång, skänk den personen ett leende, det kan räcka för att ljusa upp vardagen för denne person.
Om du går i skolan och vet att det finns en grabb eller tjej som är utanför gruppen, bara säg hej!
Som mobbningsoffer i skolans gång vet jag hur plågsamt det är när ens klass bara går förbi, inte en enda person kan sätta sig bredvid en och fråga hur man mår?! Jag vet precis vad det där "hej";et betyder och det värmer mer än ni anar.
Vi måste börja våga prata om den psykiska hälsan, ingen ska behöva gå runt och känna att man inte tillhör denna världen, att man vill dö osv. Ingen ska behöva må så dåligt att det enda som hjälper är att skära sig med rakblad eller annat. Vi måste våga prata om sådana här saker, för en dag sitter man kanske själv där med sin dotter eller son som innerst inne mår så otroligt dåligt och vill avsluta livet.

Jag har haft dessa känslor en gång i mitt liv och det var när Jonathan dog.
Varje dag sa jag till mig själv att snart, snart skulle jag få träffa honom igen. Jag hade datumet och allting klart och samma dag som jag skulle göra det, så pratade våran gemensamme vän mig ur det. Han frågade varför jag ville dö. Mitt svar var egentligen enkelt, men kanske inte så genomtänkt...
"Jag vill inte leva i värld utan Jonathan. Jag vill inte vakna upp och veta att jag aldrig mer igen ska få hans ansikte, aldrig mer höra honom skratta eller känna hans armar om mig när han kramar om mig! Jag vill inte leva varje dag utan honom!"
Hans svar var ganska enkelt och det var bara ren sanning i det när han sa:
"Vad får dig att tro att du kommer leva varje dag utan honom? Vad får dig att tro att han inte är här med oss nu? Vad fan får dig att tro att han ens har tänkt tanken på att lämna dig innan han vet att du har det bra och slutar upp att tänka på sådana här saker?"

Från och med den dagen har jag aldrig tänkt på att dö igen....eller jo det har jag men inte i samma mening. Jag vill dö lycklig när den dagen är kommen!

Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att leva med konstant ångest över sitt liv och när man till och med kan höra rösterna som säger åt att karva i armen osv men jag beundrar de människor som överlevt detta och jag sörjer för de som inte vann kampen.
Så snälla låt oss alla höja rösten en gång för alla, INGEN ska behöva ta sitt egna liv.
Vi måste bli bättre på att prata om detta växande problem som troligen aldrig kommer att utrotas helt, men om vi alla hjälps åt så kan faktiskt vi göra en skillnad!

Tack för i kväll kära vänner, ha en lugn och trevlig kväll! Själv ska jag sova för i morgon är det arbete och besiktning av bil som gäller! Godnatt!

/C.Schelin

En sann vänskap som slutade med ett farväl utan att få säga hejdå!

Det är snart 5 1/2 år sen du försvann älskade vän. 

Jag hör fortfarande ditt skratt, jag känner fortfarande din beröring och jag ser fortfarande ditt ansikte. 

Detta är för dig Jonathan, du var min bästa vän, du var min bror!

Hur är det att leva i en värld där man känner att man inte hör hemma? Hur är det att gå i en skola där ingen märker att man är där? Hur är det att vara i ett förhållande där man inte blir respekterad, varken kroppsligt eller själsligt? För många är mobbning en vardag och för en del är det bara en påhittad sak. En dag kommer jag våga berätta för hela allmänheten vad som hände när jag var yngre men jag är inte riktigt redo för att berätta för min familj ännu, det har gått så många år men ärren finns kvar där och jag är inte redo för alla frågor om varför jag inte berättade osv. 

Under åren mellan 14-17 hade jag en bästa vän, Jonathan. Herregud vilken människa. Hans personlighet var varm, mysig och han brydde sig om alla. Det fanns inte ett enda själviskt ben i hans kropp och han ville alla väl. Han var den som bjöd på sig själv, både för skratt men också när man var ledsen. Han var den som stod upp för allt han gått igenom i sitt liv och han visade att man kan ta sig igenom allt. Men, tack vare sin barndom hade han demoner som torterade honom varje dag. Demoner i form av sin fars röst som sa att han var värdelös, att han inte dög och att ingen skulle vilja ha honom.

Jag visste att under dessa 3 år som vi var absolut bästa vänner så hade han känslor för mig. Ung och dum så tänkte jag inte på detta och förstod inte vilken fantastisk kille jag kunde ha fått, istället tog jag hans idiot till kusin (inte för att prata skit om hans kusin nu men). Men som ung tänker man sig ofta inte för och det kunde ha slutat i katastrof, men som vanligt fanns Jonathan där och räddade mig. Han var en sådan vän som alltid visste vad man gjorde, han visste vad jag tänkte och varje minspel jag hade visste han vad det betydde. Jag har aldrig haft en vänskap som denna och det finns mycket jag ångrar i mitt liv men jag ångrar inte det jag hade med Jonathan. 

4 maj 2009 bestämde sin min allra bästa vän att han inte ville leva mer. Hans demoner hade tagit över hans själ och hans tankar och han orkade inte mer. Jag minns att jag satt på en lektion och hade en så konstig känsla att jag borde ha ringt honom, men jag hann inte innan lektionen började. Så som vanligt tänkte jag att jag ringer efter lektionens slut. 

Min mobil började vibrera och jag såg att det var vår gemensamma vän Anten som ringde. Men eftersom jag satt på lektion var jag tvungen att klicka. Han fortsatte ringa och jag fortsatte klicka tills jag fick ett sms; "Sluta klicka mig för fan det handlar om Jonte" och med vana fingrar svarade jag att jag ringer om en stund, att jag satt på lektion. Svaret jag fick efter var inget jag någonsin i hela mitt liv vill vara med om igen. Jag fick en bild där jag såg Jonathans ben hänga och luften gick ur mig. Jag visste att han hade mått dåligt ett bra tag, han hade nämnt ordet självmord ett par gånger och han hade till och med gått till sjukvården och förklarat sin situation, nämnt allt som hänt i hans liv men fick kalla handen tillbaka. Kommentaren om att "han borde växa upp och sluta med tonårsfasoner" fick honom att inte orka mer. Utan ett ord sprang jag ut ur klassrummet och låste in mig på toaletten och öppnade inte för någon förutom Hoda. Jag bara grät, tårarna tog inte slut och resterande dag var jag helt stum, jag hade ingenting att säga.

I flera dagar efteråt gick jag runt i en slags dvala och sömnen svek mig gång på gång, små stunder av sömn fick jag men ingen lång regelbunden natt av sömn. Detta tog hårt på mig psykiskt och skolan blev ett helvete att överleva. Det fanns stunder jag ville följa Jonathans fotsteg och många gånger kunde jag drömma om dagen jag skulle dö. 

För saken var att jag ville inte vakna upp till en värld utan Jonathan. Jag ville inte leva i en värld där jag inte längre fick höra hans skratt, där jag inte längre kunde känna hans armar om mig, hans sätt att prata. Fanns inte Jonathan i denna världen då ville jag inte heller leva i den. 

Hur skulle jag ta mig vidare? Tårarna tog aldrig slut och livet saknade mening. När jag som minst orkade träffade jag Mattias. Som en gåva från ovan och en gåva från Jonathan träffade jag mitt livs kärlek som fick mig att överleva.

Tack Jonathan för alla år av skratt, för alla fina samtal vi hade en gång i tiden.

Jag hör dig fortfarande de dagar där allt känns jobbigt. Jag hör dig säga att jag överlevt så mycket annat, jag kan överleva allt. 

Jag har gått igenom mycket i mitt liv, men den dagen du dog, den dagen gick jag nästan under. Din bortgång och att vänja mig mer och mer för varje dag att leva utan dig höll på att få mig att stryka med. Jag har växt så otroligt mycket och jag har lärt mig så mycket tack vare dig även efter din bortgång. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt ansikte ständigt och jag känner din närvaro. Till och med efter din bortgång finns du där och stöttar!

Tack älskade vän och bror för allt du gjort, jag glömmer dig aldrig. 

Din allra käraste Lina.

Det går sakta men säkert neråt!

Idag spräckte jag 15kilos bubblan för min viktnedgång. Ordet stolt har nog ingen riktig innebörd för hur jag känner och idag känner jag bokstavligen att INGEN kan sätta sig på mig och att inget kan tynga ner mig. Det har gått mindre än 2 månader och det har egentligen gått fort även om jag själv inte tycker att tiden går särskilt snabbt. För första gången under dessa 2 månader kunde jag faktiskt inse hur mycket jag gått ner. Igår när jag, Linda och Frida var ute och shoppade lite så tänkte jag prova på mig en jacka som jag förra året bara kunde drömma om. Förra året, på sådana jackor som jag köpte igår hade jag storlek 46. Den jag köpte var i en 42:a och satt inte ens riktigt tajt. Perfekt till höst och vinter när man behöver en tröja under. Så dagens invägning gjorde mig gott!

Detta inlägget är främst till alla människor som vill göra ta steget till ett hälsosammare liv men kanske inte riktigt tror på sig själva eller vet inte vart de ska börja.
Jag har i många år kämpat med min vikt och det är INGET som är ENKELT!
Hade det varit enkelt så hade just ALLA gjort det. Det är meningen att det ska vara svårt. Man ska svettas som en idiot på gympassen och det ska vara lite jobbigt att behöva ge upp vissa saker. Men för att bli just "hälsosam" så kan du inte sitta varje jäkla dag och äta pizza eller hamburgare eller annat. Det gäller att göra bra val och tänka igenom varje måltid. "Hur kommer detta gynna mig och min målbild?" "Kommer jag närmare mitt mål om jag äter detta?" osv. Varje dag gäller det att göra kloka beslut som faktiskt spelar roll!

Ända sen jag gick i 1:an på lågstadiet har jag ständigt fått höra kommentarer om att jag inte såg ut som alla andra flickor (vilket jag på ett sätt inte heller ville, jag ville egentligen vara en pojke!) och det fanns alltid den kommentaren om att mina lår var större än alla andras. Gymnastiken i skolan var ett helsicke för jag blev alltid vald sist, även om jag egentligen alltid haft ett intresse för att spela sport och faktiskt varit ganska duktig på det. Jag hade aldrig någon riktig kompis i skolan fram till gymnasiet. Eller jag ska inte ljuga, jag hade väl "vänner" även om det inte var en enda av dem som egentligen kände mig på riktigt. Så uppväxten i skolan var otroligt jobbig och det blev inte bättre i gymnasiet dessvärre. Då hade jag ändå gått ner ca 13 kg under sommaren mellan 9:e klass till första klass på gymnasiet. Och där träffade jag min första riktiga vän. Men jag var fortfarande inte som alla andra. Jag skämdes inte för att komma till skolan med ett par mysbyxor och en gosig tröja, men gud förbjude, då såg jag inte ut som alla andra. Ständiga kommentarer om att man var tjockisen fanns och de kommentarerna sårade. Men med min bästa vän vid min sida så brydde jag mig inte lika mycket.

När jag träffade min dåvarande pojkvän, Martin så började jag gå upp i vikt igen. Det var då jag insåg att godis fortfarande var gott och eftersom han åt, så åt jag. Nu skyller jag verkligen inte på honom för min viktnedgång, det var JAG som faktiskt tuggade i mig skiten och struntade i att motionera. Men det var då det började och när vi gick skilda vägar så hade jag gått upp 15 kg. Alltså 2 kg mer än det jag hade gått ner tidigare. Självkänslan var otroligt kass och jag kände att det var dags igen. Jag började motionera och åt bara otroligt lite godis på helgerna och fick detta att fungera. De där 15 kg som jag gått upp hade jag på ca 3 månader gått ner igen. Självkänslan var på topp och för en gång skull kände jag mig faktiskt snygg. (Tonåring som man var så skulle man ju ändå se ut på ett visst sätt) Och jag kan även påpeka att jag hade en underbar familj som stöttade mig helt och hållet under min viktnedgång och hjälpte så gott de kunde. 
Sen träffade jag min nuvarande fästman, Mattias. Och precis som förut så var det gott med godis och ja, maten blev en mindre prioritet. Återigen så ska jag påpeka att det var jag som faktiskt åt det och att jag inte skyller ifrån mig ;) Men oftast blir lätt så när man träffar någon ny att det är mysigt att äta lite godis till filmen och innan man vet ordet av det så var den där 200gram med mjölkchoklad slut och man sitter där och tänker " Vad fan hände där? " 

Men nu har vi hållit ihop i 5 år och sakta men säkert har vikten faktiskt ökat till en siffra jag blev trött på. Och för första gången har jag som sagt hittat något som faktiskt fungerat. Att ha noll-tolerans är det som fungerar för mig, även om jag faktiskt fuskat 1 eller 2 gånger så har det ändå fungerat. Jag äter mina måltider och mellanmål och det ger resultat. 

Jag hade verkligen inte klarat av detta om jag inte haft så otroliga vänner som peppar mig varje dag och är brutalt ärliga mot mig. Jag hade verkligen inte klarat av det utan min bästa vän Hoda. Denna människa kan få mig att vilja skratta när jag gråter. Men framför allt så kan hon peppa mig, även de stunder jag vill spotta henne i ansiktet och be henne dra åt helvete (ska påpeka att dessa stunder är när jag springer på löpbandet) och att jag aldrig mer vill se henne. Hon bryr sig inte om alla svordomar som kommer ur min mun under tiden jag är på löpbandet, hon skrattar åt det för att sen få mig att springa ännu fortare. Tack snälla älskade du för allt du gör, du får mig att kämpa varje dag!

Jag hade heller inte klarat av detta utan min fina fästmans stöd. Han har verkligen inte ändrat sin kost för fem öre och det är jag glad över. Han äter som han brukar men han finns där, han stöttar och får mig att alltid kämpa. 

Min familj ska vi inte ens börja prata. Herregud alltså! Vilka kämpar vi har i min familj. Både jag, min bror och syster kör hårt och när det verkligen behövs stöttar vi varandra. Ända sen jag började med detta kostupplägg så har de ALDRIG ifrågasatt varför jag äter som jag gör, de accepterar det och de ger fina kommentarer när de vet att det behövs. Varje morgon är det den där otroligt tråkiga gröten, men när man får höra hur bra man är som faktiskt står fast vid gröten och inte äter frallorna som ligger framför gör en lite stolt och får en att orka. 

Detta blev ett långt inlägg insåg jag nu men vissa har frågat om jag alltid haft problem med vikten och hur jag haft det tidigare i livet angående det. Glöm inte kära vänner, att ni kan allt om ni bara vill. Har ni bara bestämt er så måste ni ta första steget. Många kommer ifrågasätta det du gör men bara kör på. Jag tror på er, alltid!

Hoppas ni får en fin och lugn fredagskväll, själv ska jag ta det lugnt, skriva på min novell jag håller på med och bara njuta av ledigheten. 
Ta hand om varandra! / c.schelin

Vänner - riktiga eller falska?

Idag är det en grå och lite smått regnig dag här i Jönköping. Dagen har än så länge funkat bra men arbetsdagen har ju inte börjat ännu så jag vågar inte säga för mycket. Många tankar angående vänner har kommit upp för mig och för mig är det ganska självklart när det gäller vänner. För mig är vänner som änglar, de syns inte alltid men de finns alltid där. Jag är en sådan person som inte ringer, jag gör inte det. Jag är ingen som spontant drar upp telefonen och tjötar. De enda personerna jag känner mig bekväm nog att prata med i telefon är min mamma och det är fästmannen. Men betyder det att jag är en sämre kompis än alla andra? Enligt min egna mening så är man en bra vän oavsett om man plockar upp luren och ringer, eller om man skickar ett sms eller bara skriver ett hjärta till en person på Facebook. Man behöver inte alltid ringa för att visa att man finns där för någon, för att visa att man är en stöttande pelare i deras liv. Men....alla har vi olika åsikter om det såklart. Jag lever helt enkelt efter 1 regel. Alla får 2 chanser, jag menar alla KAN göra fel. Och när jag säger att man kan göra fel så menar jag inte att man kan säga dumma saker eller så utan verkligen göra idiotiska saker. Som nr 1, snacka skit! Det är bland det fegaste och löjligaste som faktiskt finns. Om man inte har mod nog att säga något till en person i verkligheten så håll det då för i helvete för dig själv. Självklart kan man be om råd om hur man kan gå tillväga för att ta upp något man tycker är jobbigt med en annan person, men finns en gräns mellan rådfrågning och skitsnack. Vissa människor har väääldigt svårt att förstå sådant här. Vissa brer på som fan och tror seriöst inte att saker kommer fram oavsett. Det dumma man kan göra nr 2 är att göra illa eller snacka illa om någon jag älskar. Jag respekterar absolut att man kan ha olika åsikter om människorna i mitt liv MEN snacka eller gör dem illa och du ryker (där finns inte ens en chans till en andra chans). Det spelar ingen som helst roll om vi varit bästa vänner eller inte du ryker från min lista. Och som bästa vänner behöver man inte prata om precis ALLT som pågår i ens liv. Jag har inte behovet att ALLA mina vänner ska veta precis ALLT som pågår i mitt liv eller vad som har hänt i mitt liv. Jag har ingenting emot att mina vänner berättar om sitt liv och kan jag ge svar på frågor så gör jag det. Men jag tänker inte ständigt ta kontakt och fråga hur allt är när jag faktiskt ofta inte själv får frågan. Många vänner kan klaga på att man aldrig hör av sig men så fort man ställer tillbaka frågan ; "varför har du SJÄLV inte hört av dig? När frågade DU sist hur JAG mådde?" då får man bara det korta svaret "jag väntade och tänkte se om du skulle höra av dig eller inte..." Så min tumregel är att aldrig döma en vän för sina handlingar om du själv inte är mycket bättre. Det finns många saker som pågår i min skalle som inte ens mina närmsta vänner vet och ärligt talat så kan jag SJÄLV behöva lite tid för att ta itu med dessa saker utan att bli anklagad för att vara en dålig kompis. Jag har faktiskt lärt mig nu att man behöver inte vara perfekt, man behöver inte alltid plocka upp telefonen för att visa att man finns där. För man finns där oavsett. Och en sådan vän är en person i mitt liv som heter Jennie. Hon är en helt otrolig människa, hon har gått igenom så mycket i sitt liv och står upp med ryggen rakt. Det pågår så mycket i hennes liv och hon kämpar på med ALLT. En äkta vän som jag vet finns där även om vi inte plockar upp luren och "ringer" varandra så finns vi där. Det har gått ett tag sen vi umgåtts hon och jag, men det betyder inte att jag tar våran vänskap på mindre allvar än alla andras. Det har bara blivit så helt enkelt. Men jag vet att oavsett VAD som händer så finns hon där. Vi kan båda säga jävla dumma saker men det är oftast saker vi senare i livet kan skratta riktigt gott åt. Så tack fina Jennie för jag har fått äran att få kalla dig för en bästa vän, bonussyster! Detta får helt enkelt avsluta dagens inlägg, ha det fint där ute i den tidiga höstkylan! / c.schelin

Alla kan vi göra en förändring!

Som de flesta som känner mig vet så genomgår jag en resa för att förbättra min hälsa. Den större majoriteten hejar på mig, de stöttar och är ganska involverade i varenda jäkla gram jag krigar för att gå ner. Vilket jag blir superglad över. Sen finns det vissa andra, som påstår att enda skälet till min viktnedgång är för att jag vill "se ut som alla andra". Jag tänker inte ljuga, självklart blev jag väldigt trött på hur jag såg ut. När inga kläder sitter skönt eller inga kläder som ger min kropp några komplimanger. Vad gör man då? Jo, man GÖR NÅGOT ÅT DET! Istället för att stå och tycka synd om sig själv, så gör något åt det. Det är bara DU som kan göra jobbet och ingen annan. Det har blivit så himla mycket tjafs om att det är så sexigt med kurviga kvinnor osv, jag håller med. Till 100% håller jag med om att kurvor är vackert. Men det går en gräns från att vara kurvig, till att vara ohälsosamt överviktig. Och det var jag när jag började (och har en lång väg kvar). Men det främsta skälet till att jag ville gå ner i vikt var faktiskt för min astma och min ibs. Självklart är det 2 sjukdomar som INTE blir bättre när man har ett ex antal kilo i överflöd. Så nej, jag är inte helt nojig och bara vill bli spinkig, därför styrketränar jag. Det ökar metabolismen så otroligt mycket och det ger slanka fina muskler istället för fettet. Nu tror säkert de flesta att jag tycker att alla borde banta, men så är inte fallet. Jag tycker att alla är vackra på sitt sätt, överviktig eller underviktig eller normalviktig. Det är självkänslan hos en person som gör en vacker. Det är ens personlighet (jag vet, det låter kliché) ens sätt att vara omkring folk som gör en vacker. Det handlar om hur man är som person och ALLA ska själva få välja sitt yttre. En del kör på "emo-style", en del på "barbie-looken" och en del vill köra naturligt t.ex. Det är det som är det fina med världen och ens liv, man har sitt eget beslut! Men glöm för allt i världen inte bort att du är vacker och unik precis för den du är. Det finns ingen som du och det är en jävla tur det. Så varje morgon så ska DU ställa dig framför spegeln och intala dig själv dessa ord: "Jag är vacker precis som jag är. Jag KAN göra allt jag vill här i världen. Det finns INGEN som är som JAG! Jag är vacker, ödmjuk och helt enkelt BÄST!" Låter som en jättelöjlig övning och första gångerna jag gjorde detta kände jag mig så löjlig som pratade med min egna spegelbild, men efter tag börjar man tro på det man säger och man inser att det man säger är sant. Låt aldrig någon trycka ner dig för att du är du. Låt ingen få göra påhopp om din vikt, om din näsa eller ens din jävla stortå. Stå upp för dig själv och gör bara en förändring för DIN EGEN SKULL! Aldrig för någon annan. Det är dags för en förändring för oss ALLA! Och det handlar inte något yttre. Det handlar om det inre. Alla ska vi göra en god gärning varje dag. Spelar ingen roll hur stor eller liten den är, så länge det är en god gärning. Det kan handla om allt ifrån att skänka ett leende till en själ som kan behöva det. Det kan betyda mer än du tror att få ett leende när man kanske har nära och kära i sjukhus eller andra saker som tynger ner en. Det kan vara t.ex att ge dricks till någon som jobbar där du brukar köpa kaffe för han/hon alltid är sådär jädra trevlig på morgonen även om han/hon egentligen är svintrött och hatar sitt jobb. Det kan handla om att bara plocka upp telefonen och skicka ett sms till en god vän och säga "glöm aldrig bort vilken fin människa du är!" Alla kan vi göra skillnad för våra medmänniskor! Ta hand om er därute, det finns bara en av oss! / C.schelin

En kväll i skrivandets stund....

Idag är en sådan dag. En dag där man ifrågasätter allt i sitt liv och sina erfarenheter och allt som hänt i ens liv. Det är sådan dag då jag ifrågasätter om den verkligen existerar en "Gud" (nej jag har definitivt inte blivit kristen bara för jag nämner ordet och för att jag skriver att jag tvivlar) och hur denne "Gud" kan vara god? Med så jävla mycket skit som finns i världen, så mycket smärta och ondska som finns här i världen. Det kan vara jag som har fel och många säger ständigt; "Det som inte dödar dig gör dig starkare" och det har väl en mening med allt som händer? Men vad är meningen med att känna rädsla för framtiden? Vad är det för mening att gråta över någons död ca 5-6 år senare efter deras beslut om att ta sitt egna liv? Vad är meningen med att frukta att någon i ens liv ska besluta sig för att göra samma sak och man återigen står där, nedbruten och kämpar för att ens få luft? Året är långt ifrån över men jag har lärt så mycket detta året om mig själv och om andra. Jag har insett att allt jag faktiskt gått igenom i mitt ännu ganska unga liv verkligen förändrat mig, men det är främst detta året som den större förändringen skett. Jag har insett att jag är en överlevare och att jag är en jävla krigare. Låt oss ta som exempel att 5, ja ni läste 5 av mina vänner har tagit sina egna liv och att en annan vän till mig faktiskt blev knivskuren i ett bråk och dog av blodförlust. En av dessa 5 personer som tog sina liv var som en bror för mig, Jonathan. Jag pratade med honom om allt och han var som en extra storebror. Han var beskyddande och ville alltid mitt bästa. Jag visste ett tag att han mådde dåligt pga hans uppväxt med en pappa som både missbrukade alkohol men missbrukade även sin makt över sina 2 söner, varav en av dessa var Jonathan. Det var ärr som aldrig riktigt skulle läka helt och definitivt aldrig försvinna. Han bestämde sig för 5 år sen att han skulle ta sitt liv. Han orkade inte mer, vart han än vände sig så fanns han inre demoner där och förgörde honom. Jag tänker inte vara som alla andra och snacka om hur jävla självisk han var för det var hans beslut. Det fanns en anledning och jag skyller hellre på sjukvården som inte hjälpte honom när han sökte i ren desperation efter hjälp mot sina självmordstankar och de sa rätt ut att det bara tonårsfasoner. Att han helt enkelt skulle växa upp. Så för 5 år sen bestämde sig min bästa vän för att hänga sig varpå vår gemensamme vän Anten hittade honom i sin egna lägenhet. Jag fick aldrig chansen att säga hejdå till Jonathan, och om det finns något jag ångrar mest i hela mitt liv så är det att jag faktiskt inte ringde honom när magkänslan sa att något var fel. Det är ett beslut som jag ångrar och som jag får leva med för resten av mitt liv. Jag vet att jag inte kunde rädda Jonathan men känslan av att jag svek honom finns där. Bara ett samtal hade kanske kunnat göra skillnad för honom i den stunden, vetat att det finns någon som bryr sig även om det inte skulle vara tillräckligt att leva för. För snart 3 år sen dog min farfar, jag satt bredvid och såg på hur det sista andetaget lämnade hans kropp och han blev kall. Samtidigt som jag försökte greppa verkligheten om att min farfar, min största hjälte var död var jag tvungen att lugna ner min faster som satt bredvid och hela situationen kändes hysterisk innan min pappa kom. Först då kunde jag slappna av och låta det sjunka in att jag aldrig mer kommer att träffa min farfar i detta jordeliv. Jag höll ett tal på hans begravning, det var ett vackert tal om att han inte längre hade ont och att det ska ses om en lycklig dag för han lider inte mer. Släktingar som faktiskt inte haft minsta kontakt med oss kom fram och kramade mig och jag kände vilken jäkla dubbelmoral de har. Från att inte vilja ha kontakt med oss till att krama mig för att höll ett tal på min farfars begravning och tackade mig för de fina orden som skulle hjälpa dem genom sorgen? Som om jag stod där för deras skull? Ända sen jag var 14 år har jag gång på gång gått igenom känslan av förlust då det alltid är någon som mår så dåligt att de behöver ta sitt liv. Senast nu var för 2 månader sen ungefär, och innan det var det mitt ex som tog sitt liv. 1 månad innan. Det var en person jag hatade av varenda jävla del av min kropp och många gånger har jag svurit att han ska brinna i helvetet men jag skulle aldrig vilja se någon må så dåligt att de känner att den enda vägen ut är självmord. Återigen säger jag inte att det är själviskt, även om MÅNGA jag känner säger annorlunda. Men min fråga är då, om nu denne "gud" finns och den är så god, varför i helsicke ska vissa människor behöva förlora så många under en så kort period av sitt liv och varför dör helt oskyldiga människor varje dag för egentligen ingen som helst rimlig anledning? Varför får förövare och mördare osv leva när de tagit eller förstört andras liv? Vad har jag lärt mig om mig själv detta året? Jag vet att jag är en människa som vill att ALLA runt omkring mig ska må bra, även om jag själv mår skit. Jag beter mig som om jag är alla andras jävla terapeut och gud förbjude om jag inte hör av mig direkt om något händer i en annan människas liv. Det känns ibland som om mina egna vänner inte kan förstå att jag har själv demoner att ta itu med, det är demoner som även jag, som många andra, måste slåss mot varenda dag. Det finns saker som hänt i mitt liv (som jag inte tar upp här och nu) som jag måste leva med för resten av mitt liv, minnen jag aldrig blir av med som jag än idag försöker leva med. Men när vännerna säger att jag t.ex är jobbig som "bara tjatar" om min t.ex. viktnedgång så förstår dem inte att detta är något så positivt för mig för JAG gör detta för MIG själv. Många säger att det kallas för avundsjuka men när man får höra från sina egna vänner hur jobbigt det är när man skriver på fejjan att vågen visade på minus eller att man är gymmet osv, så dödar det ens självkänsla för man vill ju inte vara ett jobbigt moment för sina vänner. Denna sommaren har fått så många nya vänner tack vare jobbet som verkligen lärt mig att lyssna på min egna röst och inte andras. Att JAG kommer före alla andra för mig och att min hälsa är viktigare än någon annans. 2 av dessa fina vänner jag fått via arbetet heter Martin och Simon. Dem hjälper mig dagligen med min kamp mot min övervikt och peppar mig så det heter duga. De hjälper mig att inte ge vika för andras problem hela tiden utan att fokusera på mig själv. De vet det mesta om mitt förflutna och de hjälper mig att försöka glömma (även om det är omöjligt) men de försöker. Och det är såna vänner jag behöver i mitt liv. Det finns 2 andra vänner som jag har känt länge men inte förrän nu egentligen verkligen lärt känna. Linda och Frida 2 som jag gått i skolan med och det är nu som vi alla börjat umgås och lära känna varandra för vilka vi är. Dessa 2 personer vet också delvis om mina inre demoner som jag än idag kämpar mot. Jag har många fina vänner i mitt liv och jag önskar jag hade tid och energi att skriva om dem alla men det finns en vän till jag måste dela med mig av. Det är en kvinna som jag lärt mig så mycket av. Hon är lika gammal som mig men hon är en förebild och hon hjälper mig varje dag, varje minut och varje sekund. Det finns inte ett enda själviskt ben i hennes kropp och hon finns alltid där när jag faller och hjälper mig upp igen, steg för steg.Min älskade bonussyster Hoda, vad vore jag utan henne! Den enda människa som vet precis ALLT om mitt förflutna och hon står vid min sida varje dag. Jag har många som betyder otroligt mycket men ingen kommer i närheten av henne. Det spelar ingen roll vad jag än försöker uppnå med mitt liv så stöttar hon mig och hjälper mig nå mina mål. Spelar ingen roll om det handlar om kost eller träning eller boken jag försöker skriva så är hon där och stöttar! Tack min ängel, mitt hjärta för all lycka du och Adam skänker mig. Jag älskar er så otroligt mycket! Jag har lärt mig bara i år att ta hand om mig själv före alla andra. Jag kan göra mycket men jag kan inte trolla. Jag kan inte ta bort andra smärta, jag kan finnas där men det måste också vara på mina egna villkor. Något jag måste lära mig att förklara för mina vänner, men jag vet att dem som är riktiga vänner kommer förstå. De andra kan fara och flyga! Tigern som kommer pryda min arm kommer representera mig och mitt liv. Att man aldrig ska ge upp, man kan nå sina mål! Man kan överleva allt, det är något mina 5 vänner bevisat för och även min farfar. Han har hjälpt mig att gå vidare från det mesta. Tack älskade vänner för att ni finns och står ut med mig. Vi tar en dag i taget och vi börjar idag. Over 'N' Out! / c.schelin