Detta inlägget är främst till alla människor som vill göra ta steget till ett hälsosammare liv men kanske inte riktigt tror på sig själva eller vet inte vart de ska börja.
Jag har i många år kämpat med min vikt och det är INGET som är ENKELT!
Hade det varit enkelt så hade just ALLA gjort det. Det är meningen att det ska vara svårt. Man ska svettas som en idiot på gympassen och det ska vara lite jobbigt att behöva ge upp vissa saker. Men för att bli just "hälsosam" så kan du inte sitta varje jäkla dag och äta pizza eller hamburgare eller annat. Det gäller att göra bra val och tänka igenom varje måltid. "Hur kommer detta gynna mig och min målbild?" "Kommer jag närmare mitt mål om jag äter detta?" osv. Varje dag gäller det att göra kloka beslut som faktiskt spelar roll!
Ända sen jag gick i 1:an på lågstadiet har jag ständigt fått höra kommentarer om att jag inte såg ut som alla andra flickor (vilket jag på ett sätt inte heller ville, jag ville egentligen vara en pojke!) och det fanns alltid den kommentaren om att mina lår var större än alla andras. Gymnastiken i skolan var ett helsicke för jag blev alltid vald sist, även om jag egentligen alltid haft ett intresse för att spela sport och faktiskt varit ganska duktig på det. Jag hade aldrig någon riktig kompis i skolan fram till gymnasiet. Eller jag ska inte ljuga, jag hade väl "vänner" även om det inte var en enda av dem som egentligen kände mig på riktigt. Så uppväxten i skolan var otroligt jobbig och det blev inte bättre i gymnasiet dessvärre. Då hade jag ändå gått ner ca 13 kg under sommaren mellan 9:e klass till första klass på gymnasiet. Och där träffade jag min första riktiga vän. Men jag var fortfarande inte som alla andra. Jag skämdes inte för att komma till skolan med ett par mysbyxor och en gosig tröja, men gud förbjude, då såg jag inte ut som alla andra. Ständiga kommentarer om att man var tjockisen fanns och de kommentarerna sårade. Men med min bästa vän vid min sida så brydde jag mig inte lika mycket.
När jag träffade min dåvarande pojkvän, Martin så började jag gå upp i vikt igen. Det var då jag insåg att godis fortfarande var gott och eftersom han åt, så åt jag. Nu skyller jag verkligen inte på honom för min viktnedgång, det var JAG som faktiskt tuggade i mig skiten och struntade i att motionera. Men det var då det började och när vi gick skilda vägar så hade jag gått upp 15 kg. Alltså 2 kg mer än det jag hade gått ner tidigare. Självkänslan var otroligt kass och jag kände att det var dags igen. Jag började motionera och åt bara otroligt lite godis på helgerna och fick detta att fungera. De där 15 kg som jag gått upp hade jag på ca 3 månader gått ner igen. Självkänslan var på topp och för en gång skull kände jag mig faktiskt snygg. (Tonåring som man var så skulle man ju ändå se ut på ett visst sätt) Och jag kan även påpeka att jag hade en underbar familj som stöttade mig helt och hållet under min viktnedgång och hjälpte så gott de kunde.
Sen träffade jag min nuvarande fästman, Mattias. Och precis som förut så var det gott med godis och ja, maten blev en mindre prioritet. Återigen så ska jag påpeka att det var jag som faktiskt åt det och att jag inte skyller ifrån mig ;) Men oftast blir lätt så när man träffar någon ny att det är mysigt att äta lite godis till filmen och innan man vet ordet av det så var den där 200gram med mjölkchoklad slut och man sitter där och tänker " Vad fan hände där? "
Men nu har vi hållit ihop i 5 år och sakta men säkert har vikten faktiskt ökat till en siffra jag blev trött på. Och för första gången har jag som sagt hittat något som faktiskt fungerat. Att ha noll-tolerans är det som fungerar för mig, även om jag faktiskt fuskat 1 eller 2 gånger så har det ändå fungerat. Jag äter mina måltider och mellanmål och det ger resultat.
Jag hade verkligen inte klarat av detta om jag inte haft så otroliga vänner som peppar mig varje dag och är brutalt ärliga mot mig. Jag hade verkligen inte klarat av det utan min bästa vän Hoda. Denna människa kan få mig att vilja skratta när jag gråter. Men framför allt så kan hon peppa mig, även de stunder jag vill spotta henne i ansiktet och be henne dra åt helvete (ska påpeka att dessa stunder är när jag springer på löpbandet) och att jag aldrig mer vill se henne. Hon bryr sig inte om alla svordomar som kommer ur min mun under tiden jag är på löpbandet, hon skrattar åt det för att sen få mig att springa ännu fortare. Tack snälla älskade du för allt du gör, du får mig att kämpa varje dag!
Jag hade heller inte klarat av detta utan min fina fästmans stöd. Han har verkligen inte ändrat sin kost för fem öre och det är jag glad över. Han äter som han brukar men han finns där, han stöttar och får mig att alltid kämpa.
Min familj ska vi inte ens börja prata. Herregud alltså! Vilka kämpar vi har i min familj. Både jag, min bror och syster kör hårt och när det verkligen behövs stöttar vi varandra. Ända sen jag började med detta kostupplägg så har de ALDRIG ifrågasatt varför jag äter som jag gör, de accepterar det och de ger fina kommentarer när de vet att det behövs. Varje morgon är det den där otroligt tråkiga gröten, men när man får höra hur bra man är som faktiskt står fast vid gröten och inte äter frallorna som ligger framför gör en lite stolt och får en att orka.
Detta blev ett långt inlägg insåg jag nu men vissa har frågat om jag alltid haft problem med vikten och hur jag haft det tidigare i livet angående det. Glöm inte kära vänner, att ni kan allt om ni bara vill. Har ni bara bestämt er så måste ni ta första steget. Många kommer ifrågasätta det du gör men bara kör på. Jag tror på er, alltid!
Ta hand om varandra! / c.schelin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar