Jag hör fortfarande ditt skratt, jag känner fortfarande din beröring och jag ser fortfarande ditt ansikte.
Detta är för dig Jonathan, du var min bästa vän, du var min bror!
Hur är det att leva i en värld där man känner att man inte hör hemma? Hur är det att gå i en skola där ingen märker att man är där? Hur är det att vara i ett förhållande där man inte blir respekterad, varken kroppsligt eller själsligt? För många är mobbning en vardag och för en del är det bara en påhittad sak. En dag kommer jag våga berätta för hela allmänheten vad som hände när jag var yngre men jag är inte riktigt redo för att berätta för min familj ännu, det har gått så många år men ärren finns kvar där och jag är inte redo för alla frågor om varför jag inte berättade osv.
Under åren mellan 14-17 hade jag en bästa vän, Jonathan. Herregud vilken människa. Hans personlighet var varm, mysig och han brydde sig om alla. Det fanns inte ett enda själviskt ben i hans kropp och han ville alla väl. Han var den som bjöd på sig själv, både för skratt men också när man var ledsen. Han var den som stod upp för allt han gått igenom i sitt liv och han visade att man kan ta sig igenom allt. Men, tack vare sin barndom hade han demoner som torterade honom varje dag. Demoner i form av sin fars röst som sa att han var värdelös, att han inte dög och att ingen skulle vilja ha honom.
Jag visste att under dessa 3 år som vi var absolut bästa vänner så hade han känslor för mig. Ung och dum så tänkte jag inte på detta och förstod inte vilken fantastisk kille jag kunde ha fått, istället tog jag hans idiot till kusin (inte för att prata skit om hans kusin nu men). Men som ung tänker man sig ofta inte för och det kunde ha slutat i katastrof, men som vanligt fanns Jonathan där och räddade mig. Han var en sådan vän som alltid visste vad man gjorde, han visste vad jag tänkte och varje minspel jag hade visste han vad det betydde. Jag har aldrig haft en vänskap som denna och det finns mycket jag ångrar i mitt liv men jag ångrar inte det jag hade med Jonathan.
4 maj 2009 bestämde sin min allra bästa vän att han inte ville leva mer. Hans demoner hade tagit över hans själ och hans tankar och han orkade inte mer. Jag minns att jag satt på en lektion och hade en så konstig känsla att jag borde ha ringt honom, men jag hann inte innan lektionen började. Så som vanligt tänkte jag att jag ringer efter lektionens slut.
Min mobil började vibrera och jag såg att det var vår gemensamma vän Anten som ringde. Men eftersom jag satt på lektion var jag tvungen att klicka. Han fortsatte ringa och jag fortsatte klicka tills jag fick ett sms; "Sluta klicka mig för fan det handlar om Jonte" och med vana fingrar svarade jag att jag ringer om en stund, att jag satt på lektion. Svaret jag fick efter var inget jag någonsin i hela mitt liv vill vara med om igen. Jag fick en bild där jag såg Jonathans ben hänga och luften gick ur mig. Jag visste att han hade mått dåligt ett bra tag, han hade nämnt ordet självmord ett par gånger och han hade till och med gått till sjukvården och förklarat sin situation, nämnt allt som hänt i hans liv men fick kalla handen tillbaka. Kommentaren om att "han borde växa upp och sluta med tonårsfasoner" fick honom att inte orka mer. Utan ett ord sprang jag ut ur klassrummet och låste in mig på toaletten och öppnade inte för någon förutom Hoda. Jag bara grät, tårarna tog inte slut och resterande dag var jag helt stum, jag hade ingenting att säga.
I flera dagar efteråt gick jag runt i en slags dvala och sömnen svek mig gång på gång, små stunder av sömn fick jag men ingen lång regelbunden natt av sömn. Detta tog hårt på mig psykiskt och skolan blev ett helvete att överleva. Det fanns stunder jag ville följa Jonathans fotsteg och många gånger kunde jag drömma om dagen jag skulle dö.
För saken var att jag ville inte vakna upp till en värld utan Jonathan. Jag ville inte leva i en värld där jag inte längre fick höra hans skratt, där jag inte längre kunde känna hans armar om mig, hans sätt att prata. Fanns inte Jonathan i denna världen då ville jag inte heller leva i den.
Hur skulle jag ta mig vidare? Tårarna tog aldrig slut och livet saknade mening. När jag som minst orkade träffade jag Mattias. Som en gåva från ovan och en gåva från Jonathan träffade jag mitt livs kärlek som fick mig att överleva.
Tack Jonathan för alla år av skratt, för alla fina samtal vi hade en gång i tiden.
Jag hör dig fortfarande de dagar där allt känns jobbigt. Jag hör dig säga att jag överlevt så mycket annat, jag kan överleva allt.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv, men den dagen du dog, den dagen gick jag nästan under. Din bortgång och att vänja mig mer och mer för varje dag att leva utan dig höll på att få mig att stryka med. Jag har växt så otroligt mycket och jag har lärt mig så mycket tack vare dig även efter din bortgång. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt ansikte ständigt och jag känner din närvaro. Till och med efter din bortgång finns du där och stöttar!
Tack älskade vän och bror för allt du gjort, jag glömmer dig aldrig.
Din allra käraste Lina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar