Livet, sorgen och återvändsgränden från döden!

När jag träffar nya människor, så säger alla exakt samma saker om mig.
Att jag är en social, intressant, folkvänlig person som folk gärna vill veta mer om.
Alltid vill folk veta med om mig, även om jag knappt berättat något om mig själv för dom.

När folk säger att jag är social så menar dom att jag gärna vill ta reda mer på om dom jag pratar om, då jag hellre pratar om andra än om mig själv. Jag kan mer än gärna berätta saker om mig, de saker som kan vara nödvändiga att veta för att förstå en del om vem jag faktiskt är. Jag ger dom en av alla nycklar till historien bakom " Lina Schelin". Vissa nycklar har inte ens min egna familj, nej inte ens min pojkvän. Vissa nycklar har jag gömt så pass jävla väl ärligt talat, att inte en enda människa skulle kunna få ur mig dom.

Jag skrev en gång på facebook, "vet inte ens vem jag är längre...."
Jag fick ett svar från en gammal vän som skrev: "Men då, du är ju Laajjnus!" (vilket var mitt nick på den tiden.."
Jag funderade på "vem fan är Laajjnus då?"
En jävligt lång stund satt jag där och funderade på det, ja jag sitter än idag och funderar på vem jag är.
Tills en person skrev något till mig.

"Hej! Du sa en gång att du inte vet vem du är längre. Jag kan förklara dig i ett par enkla ord. En hjälplös, lyssnande axel. Du finns alltid där för andra i nöd, du lyssnar och ger så otroligt bra råd trots att du är något ung själv. MEN, du vägrar många gånger att själv ta hjälp från andra. Du skall alltid spela den tuffa tjejen som ingen hjälp behöver. Men om du aldrig ber om hjälp, kommer du kanske aldrig komma upp ur de djupa vatten du ibland kommer ner i. Ett tips i mörka tider bara!"

Det meddelandet minns jag väl. Ord för ord. Det meddelandet har lärt mig att växa, det har lärt mig att blir en större människa själv. Det har hjälpt mig att få perspektiv på mig själv - som en dödlig människa.

När allt ibland känns som mest jobbigt, när allting suger och ingenting kommer bli bra (det är oftast så man känner för stunden) så måste man våga ta kontakt med omvärlden. Jag är känd som att alltid hjälpa mina medmänniskor, jämt och ständigt är det mig dom ringer när något går snett. Jag vet inte ens vart jag får alla ord ifrån när jag förklarar saker och ting, men nog fan har jag alltid rätt i det jag säger. Det kan många gånger vara ett gott ord som att allt kommer ordna sig, ge dig själv lite tid - men det kan också vara en rejäl jävla utskällning för hur folk betett sig. Jag har inte svårt att tala från hjärtat när jag tycker att något är fel. Men så fort det handlar om mig, så sluks alla ord upp in i ett svart hål och jag får gräva rejält och länge för att få fram dom.

Många ser mig som en tyst person om mitt personliga jag. Vem är jag bakom det leende ansiktet, varför gråter jag ibland, vad gråter jag för, vad lever jag för, vad skulle jag dö för?
Sanningen? Sanningen är att för ett par år sen, ville jag bara dö. Jag gick till skolan, spelade glad. På bussen hem kom cpiga röster som klankade ner på mig. Jag hade en vän som precis hade tagit livet av sig, jag hörde röster som påpekade att det var mitt fel! När jag kom hem, spelade jag många gånger glad för att mina föräldrar inte skulle ana något (kände mig ändå som en failad dotter som inte gjorde något rätt?) Under den sommaren som senare kom, var jag någorlunda stor! Vägde alldeles för mycket, och jag började gå ut och gå. Varje dag gick jag ut och gick. Hela livet handlade om dessa jävla promenader, ibland gick jag ut 4 gånger om dagen och gick 1 timmes promenad per gång. Allt för att faktiskt gå ner och se ut som alla andra. Jag ville också duga. Jag åt inte mycket, åt minimala portioner och drack alldeles för mycket vatten. Under 2 månader gick jag ner hela 15 kilo, vilket egentligen inte är normalt.

Den sommaren träffade jag min nuvarande pojkvän. Aldrig varit lyckligare!
Vintern som kom där sen, dog min andra bästa vän av att någon skar halsen av honom. Vilket också sög rejält! Återigen dessa hemska röster som jag varit kvitt med så pass jävla länge nu. Dom kom tillbaka, anklagade mig till att det är mitt fel. Jag fanns inte där och tog kniven åt honom.
Jag blev deprimerad igen, men lät det inte knäcka mig. Inget ska få knäcka mig. Inget eller ingen.

Vad lever jag för? Jag lever för morgondagen! Jag är en person som planerar alldeles för mycket! Ser in i framtiden alltför långt fram och det är felet med mig.
Vad gråter jag för? Jag gråter av tanken om inget blir bra igen! Jag har mått så bra nu den sista tiden, sen dog min farfar. Dessa dödsfall jag aldrig vill ha med att göra kommer. Min farfar var min hjälte, jag kände han kanske så pass väl de sista åren men det tog större stryk än när mina två bästa vänner dog. 2 personer som var som bröder för mig, folk jag känt sen jag gick i 7:an!
Min farfars död har tagit så hårt på mig att jag ibland inte ens kan äta. Jag gråter varenda jävla kvälls tills jag inte kan andas mer.
Folk säger hela tiden att dom vet vad jag går igenom, det vet dom inte alls. Varje sorg är olika.
Alla reagerar olika på sorger. En del har lätt för att gå vidare. Jag går inte vidare lätt. Ingen ska sitta och säga att dom vet vad fan jag går igenom när jag sitter där och gråter tills jag nästan tuppar av.

Jag är inte en människa som säger att man ska ta vara på livet för det är så kort, för sanningen är att man uppskattar livet ordentligt under en dag, sen börjar vardagen komma tillbaka och man klagar över småsaker igen och skiter totalt i morgondagen!

Men inget ska få knäcka mig.
Varken livet eller döden!
Med dig vid min sida farfar, kan vi gå hur jävla långt vi vill.
För ett par år sen ville jag bara dö.
Idag, vill jag bara skratta, gråta, men framför allt, leva!
För ett par år sen kunde jag inte prata med mina föräldrar om någonting. Nu vet dom en del av mig.
Dom har fått en del nycklar att låsa upp en del av min själ.
Idag har vi en rätt hyffsad relation, till och med jag och min pappa!
Och jag är jävligt glad att jag aldrig lät mig själv knäckas.
För annars hade jag aldrig stått här idag, starkare än någonsin!

Jag vågar hoppas för framtiden, jag vågar älska och jag vågar framför allt, fråga efter hjälp!

Jag är Lina Schelin , och jag är en person som alltid lär mig något nytt om mig själv!
På återseende! / C.schelin